I helgen hade vi besök av R:s föräldrar. Astrid bara älskar sin farmor och farfar. Hon kramar dem, vill sitta i deras knän, hon tar deras händer på promenaden. Och de i sin tur ger henne hundra procent odelad uppmärksamhet. Det är så äkta och villkorslös kärlek mellan dem att man blir alldeles varm i hjärtat. 

Igår eftermiddag, när vi vinkat av svärisarna och Astrid vaknat efter vilan, gick vi ut och blåste såpbubblor. Eller rättare sagt, Astrid grävde som vanligt mest i sandlådan. Det var jag som gick i barndom och njöt av bubblandet. Antingen så är sammansättningen i såpbubblorna bättre idag än när jag var liten eller så är jag bara grymt mycket bättre på att blåsa dem nu, för igår fylldes hela trädgården av härliga bubblor! Tänk vad lättroad man kan vara, hehe! Tillslut fick jag med Astrid på tåget och hon jagade bubblor över hela gräsmattan. Nöjet fick ett abrupt slut när hela flaskan hälldes ut på terassen (känns inte det nästan lite obligatorisk för såpbubblor?)

Ikväll var R och jag på föräldramöte på förskolan. Astrid går på en förskola med syskonavdelningar, dvs där det på varje avdelning finns barn mellan ett till fem år. Föräldramötet gick ut på att informera om att förskolan till hösten kommer göra om sin verksamhet till åldersindelade avdelningar. Det var många som inte alls gillade idén och stämningen blev nästan lite obekväm en stund. R och jag tror dock att det blir bättre för Astrid i längden. Det enda vi bekymrar oss lite över är att hon kanske får helt (för henne) nya pedagoger. Hon har verkligen tytt sig till dem hon har nu och vi har varit så nöjda med personalen och hela avdelningen. Man går hoppas att hon får ha kvar någon av sina "fröknar".

Nu är det dags att knyta sig, man vet aldrig hur tidigt man måste gå upp imorgon! God natt!

Efter mysbesök av småkusinerna igår så tog vi det lugnt idag. Bara lekt, ritat och ätit låtsaskladdkaka i lekstugan hela dagen. Nåja, det sistnämnda blev av först på eftermiddagen då solen äntligen orkade ta sig igenom molntäcket.
Medan Astrid gnolade för sig själv i sandlådan så passade jag på att rensa en rabatt. En rabatt per tillfälle är vad jag hinner med. De är så överväxta att varje pass känns som om man kämpar sig genom Amazonas djungel.
När jag gick förbi en rabatt som färdigställdes förra helgen så upptäckte jag att ALLA mina små penséer som jag satte då var borta! Bara små tragiska stjälkar kvar! Va fan! Här gör man sig till! Bara för att rådjuren ska få sig ett skrovmål?! Så jäkla retligt! Kanske är lika bra att skaffa sig jaktlicens och göra en Runar, hehe!

Idag var det även premiär för min allra första powerwalk i år! Det var superskönt att komma ut! Få sträcka på benen och känna hur blodcirkulationen kommer igång. Jag väger ju typ fem kilo mer än innan graviditeten och det känns! Det var tungt att gå och jag fick koncentrera mig för att hålla ett högt tempo. Kommer det att bli lättare måntro? Vi får väl se...

1) Middagen består av snabbt ihopslängd spagetti och köttfärssås eftersom ingen av oss haft ork eller tid att förbereda något annat.

2) Man hittar en halväten chokladkaka och tänker: Score! Fredagsmys!

3) Man försöker få barnet i säng i tid så att man kan titta på det senaste avsnittet av Vikings...

4) ...men fastnar istället på Barnkanalens Amigo Grande följt av Världens bästa fritids, och man tycker faktiskt att det är bra!

5) Man tittar menande på varandra klockan 21:30 och sedan jagar varandra till sängs. Men inte för att få till lite "äkta fredagsmys" utan för att få en riktigt god natts sömn innan barnet väcker en kl 05:30!

Trevlig helg!

Astrid vaknade idag kl 04:30. Sur som en citron. Det är otroligt hur hennes humör kan smitta av sig på mig på en halv sekund. Och sen kanske mitt humör smittar av sig på henne, och sen går det runt runt... Man kan ju tycka att jag skulle vara den vuxna här och ställa mig över en sådan petitess som ett dåligt morgonhumör hos min dotter som är för liten för att ha någon som helst kontroll över sina känslor. Men nej, åtminstone inte idag. Idag fanns inget tålamod för låtsasgråt, matvägran, jag-vill-inte-klä-på-mig-kampen, ihopknipna läppar vid tandborstningen etc etc. Skjut mig. Jag vet att man inte får säga det här högt, men idag var det skönt att vinka av henne på dagis.
Det är sån jäkla tur att R och jag varierar våra dåliga dagar. Dagar som denna så steppar han in och tar över, på samma vis som jag gör de dagar han inte är på topp.
Det får mig att känna en stor tacksamhet för honom, för att vi har varandra. Jag har djup sympati för alla ensamstående föräldrar där ute.

Fem dagar av påsk går nu mot sitt slut. Vad skönt det har varit att bara vara hemma och slappa. Däremot är det inte superkul att vara instängd i flera dagar med en 1,5-åring som typ klättrat på väggarna! Jo, vi har varit ute litegrann, men hur kul är det att vara ute när det snöar, haglar, regnar och blåser om vartannat? Astrid verkar ju inte bry sig, hon skulle kunna vara ute och leka en hel dag i en snöstorm. Nej, det är jag som står och fryser och klagar. Tur att det är jag som är föräldern och bestämmer! Eller bestämmer är kanske fel ord. Det är mer så att hon inte kan göra mer än att protestera när jag tar henne under armen och går in. Det gäller att passa på att utnyttja detta övertag medan hon fortfarande är i den här portabla storleken! :)

Jag tror att även jag har klättrat lite på väggarna de sista dagarna. Åtminstone misstänker jag att det är så jag uppfattats när R säger idag: "Nu medan Astrid sover middag så kan du åka till Plantagen och handla, vilket du tjatat om hela förmiddagen. Ta extra tid på dig, ta en fika också vetja!"
Hmm... Jag kaaaanske inte varit mitt mest charmiga jag idag..? Anyway, det var tydligen en liten tur till Plantagen som behövdes, för efter att jag kom hem så har jag inte behövt hyperventilera en enda gång, haha! :)

Resultatet blev blommor till trädgården och några nya till köksfönstret. På eftermiddagen så har vi planterat lavendel och pensér, det blev en riktig familjeaktivitet! Astrid hjälpte till att räfsa i jorden och att vattna med sin lilla vattenkanna.
Nu när blommorna är satta så vill vi ha vår! Ingen mer snö tack!

Jaha, då var det dags för vabb igen. Första tecknet på att Astrid håller på att bli sjuk är inte en rinnande näsa eller liknande. Nej, det är att hon är strulig när hon ska sova. Igår kväll kom jag hem till en trött men glad busunge, och en ännu tröttare och inte så glad pappa. I vanliga fall är det bara att gå upp och lägga henne i spjälsängen och sedan somnar hon, men så fort hon blir förkyld så slutar detta att fungera. Hon vill inte sova alls; hon gråter, skriker, hoppar upp och ner. Hon leker, pratar och sen gråter hon lite till. Tillslut är vi så utmattade allihop (ja, BÅDE jag och R måste ligga inne hos henne vid dessa tillfällen) att vi erkänner oss besegrade och hon får komma ner till soffan en stund till. Och hon är så nöjd för hon vet att hon vunnit och att hennes föräldrar är hennes bitches! Och så håller vi sen på, hela kvällen, och varje kväll framåt, tills förkylningen är över.

Jag har gjort mina första trevande försök till att sy kläder. En liten klänning och en mössa till Astrid har det blivit hittills. De är verkligen inte perfekta men det är en början i alla fall! :) Det är bra att man har en liten mannekäng att testa på.

Nu sover grodan äntligen. Nu är det dags för mamman och pappan att somna framför tv:n!

I somras flyttade vi ut på landet. Både R och jag är från småstäder och nu när vi har Astrid så kände vi någonstans att vi ville ge henne samma upplevelse av barndomen som vi själva haft.
Det är ovärderlig att som barn kunna springa över till grannbarnen, cykla till sina vänner och leka i skogen! Kunna vara sådär fri och sprallig som bara barn kan vara! Sådär som man själv minns att livet var.
Så för att ge henne möjligheten till att kunna rulla nerför grässläntar tills hon är alldeles grön av gräsfläckar, springa genom vattenspridare och fånga grodyngel i kärr så flyttade vi alltså ut på landet. Fem mil från huvudstaden; tillräckligt långt bort för att slippa andas avgaser så fort man sticker ut näsan, men tillräckligt nära för att jobba i stan. TRODDE VI! Fy fan vad vi har blivit blåsta! Vi har ju helt gått på all politisk propaganda om att länet ska satsa på kollektivtrafiken, att vi som inte tar bilen ska premieras för att vi spar vår natur etc, etc. Bla, bla, bla... Fy fan vilka suckers vi är!
Den här veckan har jag varit sen. Sen till jobbet. Sen hem. Sen! Jag hatar att vara sen! Ikväll var jag så sen att Astrid redan hunnit somna innan jag kom hem.
På T-centralen var det mer kaos än vanligt. Folk sprang som yra höns, utropen i högtalarna gick bara runt, runt. Informationsvärdarna stod upptryckta längs väggarna av arga resenärer som krävde att de skulle hållas personligt ansvariga för totalstoppet av samtliga tåg in och ut från Stockholm. Man skulle kunna säga att det var helt urspårat, hehe! ;)
När tågen väl började rulla igen var det sådana köer att de säkert fortfarande inte har fått ordning på följdförseningarna.
Det ska bli så jäkla skönt när den där kilometerlånga tunneln under vattnet blir klar så de gamla, nötta spåren över Tegelbacken får lite uppbackning.
Men det kommer ju i och för sig inte hjälpa oss "lantisar". Nej, våra tåg dras det istället in på i höst. Pengar måste sparas. Lantisar får skylla sig själva som trodde på drömmen om en perfekt kollektivtrafik...

6 veckor in på det nya året, och vi har troligtvis upplevt den mest händelserika veckan på hela 3015!
Allt började kl 05:48 i måndags morse, då jag fick ett väldigt efterlängtat besked: Min mans bror hade blivit far till en liten flicka! Astrid hade blivit storkusin! Punktlig var hon också, den lilla prinsessan L! Vilken fantastisk start på dagen!

Måndagen hade mer att bjuda på! Inget mindre än inskolning på förskolan! Astrid var ju lyckligt ovetande om denna livsomvälvande händelse, men jag var desto mer nervös. Skulle hon vara rädd för de andra barnen? Skulle hon klamra sig fast vid mig och jag skulle behöva bända loss hennes små armar från min hals? Med ångest och svetten lackande, trots minusgrader, så steg vi in genom grindarna kl 10. Tjugo minuter senare satt Astrid mitt bland de andra barnen och mumsade äpple. Och otroligt nog fortsatte dagarna så!

Men nu går jag händelserna i förväg. För redan på tisdagen kom nästa mirakel! Då födde nämligen min syster en liten son och Astrid blev storkusin, för andra dagen i rad! Kan det bli bättre än så?! Välkommen till världen lille S!

I onsdags var en av mina stoltaste dagar som mamma! Astrid protesterade inte alls när jag testade att lämna henne ett par timmar, och när jag kom tillbaka till vilan så tog det tjugo minuter - sedan sov hon som en liten gris tillsammans med de andra barnen! Min stora lilla flicka! Så modig och duktig! Min bägare rinner över av kärlek till dig!

På torsdagsmorgonen ringde förskolan och föreslog att vi skulle stanna hemma. Kräksjuka hade börjat härja! Hypokondrikern i mig tog över och jag mådde illa hela dagen! Nu har vi dock suttit i karantän i två dygn så nu kan vi släppas ut bland folk igen!

På måndag börjar vi om med inskolningen. Förhoppningsvis utan ångest den här gången...