För tredje gången den här veckan är vi på gynakuten igen. Börjar bli stammis, läkarna känner igen mig nu.
Under förlossningen fick jag en sfinkerruptur, vilket betyder att jag sprack all the way. Detta innebar att jag var tvungen att opereras och sedan följas upp med återbesök och sjukgymnast. Nu har jag tyvärr fått en komplikation pga sprickningen och därför är jag nu kompis med gynakutens anställda.
Idag kom vi in lite sent, jag och Astrid. Så därför har vi nu fått vänta i en och en halv timme. Men så kan det vara ibland, vi klagar inte. Än... :)

Jämt när jag sitter hos doktorn, oberoende om det är hos akuten eller hos vårdcentralen brukar jag undra över vad alla andra människor i väntrummet söker för. Här på gynakuten är det kanske bra att jag inte vet vilka mer eller mindre hemska åkommor som dessa kvinnor har. Jag tror att alla tjejer håller med mig när jag säger att om man inte mår bra i "fiffi" så mår man inte bra för övrigt heller. "Life's a bitch": det är vad jag utläser ur deras ansikten i sofforna mittemot mig.

Nu kom en läkare och sa att de hämtar mig om 20 min. Jojo, gräddfil var det här! :)

I natt har jag vaknat en gång i timmen av att magmusklerna krampat. Det har alltså inte varit några värkar utan sendrag! Så vidrigt! Det enda som hjälper är att man går upp och går en stund, då släpper det. När jag äntligen somnade om runt sexsnåret så väcker min man mig för att jag snarkar (en ovana jag lagt mig till med under den senare delen av graviditeten). Där och då, efter en sömnlös natt uppskattade jag inte att bli väckt, så sur som ett bi bestämde jag mig för att gå upp istället. Lite demonstrativt började jag städa och plocka i diskmaskinen, utan att försöka dämpa ljuden, som jag annars brukar göra. Efter en timme hade jag "lyckats" föra så mycket oväsen att även min man kom upp. Efter att de första orden jag sa till honom försvann i någon sorts snäsning så brast jag sen ut i gråt. Tror det var en kombination av trötthet, hormoner och dåligt samvete för min grinighet som fick allt att rinna över. Tyckte säkert en smula synd om mig själv också, ska nog erkännas... Tur att man har världens finaste make som, trots att han var irriterad på mitt uppförande, tröstade mig och sen ledde mig till sängen och lät mig sova i tre timmar! Jag är helt medveten om vem som är "the bigger person" i vårt förhållande, och jag är så tacksam för att jag har honom.

När jag äntligen vaknade utvilad så var planen att vi skulle ta oss till Barnens Hus för att göra några klipp! De började nämligen sin konkursutförsäljning idag, vilket är väldigt trist då vi har supernära till butiken och jag hade tänkt att hänga där en del som mammaledig.
Tydligen var vi inte ensamma om att vilja göra klipp. När vi kom dit var det en 50 meter lång kö bara för att få komma in i butiken! Så vi bestämde oss för att vi hellre betalar 30 % extra på något annat ställe än köar i en timme utan att veta om de saker vi tänkte köpa ens finns kvar när vi väl får komma in.

Min man fick göra ett litet break i sin semester och jobba idag. Igår skojade vi om att Astrid säkert kommer komma i natt bara därför. Av den anledningen hade jag ganska roligt i min ensamhet i natt när jag vaknade av förvärkar. Jag visste iofs inte just då att det var förvärkar, utan hoppades att det var "the real deal"! Övervägde att väcka min man, men kände sen att det kanske var lika bra att låta honom sova. Om det nu var förlossningen som äntligen startat kunde han gott få sova så länge som möjligt, för man vet ju aldrig hur länge vi behöver vara vakna i ett sträck sen. 

Till min besvikelse klingande värkarna av efter någon timme, och nu är det som om det aldrig hänt. Jaja, hon kommer väl när hon kommer...

Idag har jag haft mitt sista besök hos barnmorskan. Sista gången med mätning av magen, lyssning av hjärtslag, samt alla tester: blodtryck, järnvärde och blodsocker. Allt såg bra ut. Här är bilden på Astrids växtkurva. Hon ligger en aning över medelbebisen, jag hoppas inte att det är en fyrakilosklump som ska klämmas ut. Får dock skylla mig själv i så fall eftersom det är jag som matat henne med daimstrut hela graviditeten. :)

Eftersom det var sista gången så fick jag även med mig en kopia av min journal. Som den hypokondriker jag är så har jag redan läst igenom den med fascination. Inte för att det stod något överraskande i den, dessutom är det många läkartermer etc som jag inte ens fattar, men som hypokondriker blir man tillfredsställd av att läsa om hur sjukvården tar hand om en. Och skulle det mot förmodan visa sig att den inte gör det så kan man säga: Aha! Vad var det jag sa! Jag sa ju att jag hade gallsten, körtelfeber, sars, twar eller något annat mer eller mindre fabricerat som sedan blivit en sanning i ens medvetande. 

I min familj är alla mer eller mindre hypokondriker. Om det är genetiskt eller betingat är svårt att säga. Gemensamt för oss alla är dock att vi lite överlägset hånar den som för stunden lider av sitt hypokondriska drag. Samtidigt bygger vi på oron hos denne genom att hjälpa till med egna diagnoser och slagningar i läkarböcker och google. :) Nu när jag skriver detta så inser jag att det låter ganska hemskt, men det kan jag försäkra er om att det inte är. Det är enbart av kärlek, gott folk! :) 

Jag har dock lovat mig själv och min man att jag verkligen ska försöka att inte föra över mitt hypokondriska drag på Astrid. Lättare sagt än gjort, önska mig lycka till...

Usch, igår kväll var ingen skön kväll. Astrid är redan nu en väldigt aktiv liten tjej. Hon bökar, sparkas och knölar omkring mest hela tiden. Det är bara positivt och för det mesta bara mysigt. Vi brukar säga att hon kommer bli både balettdansös och thaiboxare, för hon har excellenta bensparkar! :) 

Men sen några veckor tillbaka, ja sen hon vände sig i rätt position för att komma ut, så har hon börjar att borra ner huvudet i mitt bäcken. Det är precis vad hon ska göra och bara naturligt, men det betyder inte att det inte gör ont! Förutom trycket som blir på "fiffi", så går det även som elektriska stötar genom ljumskarna och ner i benen. Står man upp när det händer så är det nästan så att benen viker sig. Igår kväll tillkom ytterligare en effekt, nämligen strålande smärta genom urinblåsan och urinröret. Ni som haft en rejäl urinvägsinfektion vet vad jag pratar om. Det känns som om någon tar en nål och sticker in i urinröret. Förbannat obehagligt på ren svenska!

Det är svårt att slappna av och sova under dessa omständigheter så därför är jag inte särskilt pigg idag...

Gårdagens promenad hjälpte inte ett dugg, by the way. Den enda effekten av den blev att jag hade mer ont i fogarna än vad jag brukar. Måste tänka ut något annat som kan hjälpa till att starta förlossningen. Jag tar tacksamt emot alla tips jag kan få! :)