Nu är det bara drygt två veckor kvar till lillebror gör entré ut i världen. Det slog nog ner lite som en bomb hos både mig och R igår. Då fick vi datumet för kejsarsnittet och helt plötsligt fattade vi att det faktiskt kommer en bebis. Det har liksom inte varit verkligt innan. Alla andra bebisar som bakats i släkt och vänners magar under vintern och våren har varit mer verkliga än vår egen. Min syster hade ett ord på det idag: förträngning! ;-) Och hur skämtsamt menat det än var så har hon kanske en poäng. Vi har inte alls förberett oss på samma vis den här gången. Inte alls fokuserat på att det kommer ett barn till. Jag vill kunna säga att det beror på att Astrid tar upp all ens vakna tid. Men undermedvetet vet jag att det nog (från min sida i alla fall; R kan jag inte tala för) framförallt beror på att jag är nervös, om inte till och med lite rädd. För nu vet jag vad det innebär att få en bebis. Den här gången har jag en insikt som jag var lyckligt ovetande om förra gången. Tittande i backspegeln så undrar jag ibland hur jag klarade av det? Astrid hade varken kolik eller var vaken varannan timme dygnet runt. Hon hade lite tarmproblem men that's it. (Och med tanke på den gasproduktion som hennes föräldrar har så hade det varit konstigt annars, hehe). Men ändå blev livet som mamma en chock för mig. Den totala omställningen. Vaknätter. Magknip. Amningsproblem. Att aldrig få vara själv. Att lägga sig halv nio på kvällen för man aldrig visste hur mycket man skulle få sova så det gällde att passa på. Den ständiga tröttheten och känslan av att aldrig helt räcka till.
Jag har typ förträngt Astrids första år. Jag får ibland fråga R om detaljer som jag glömt, för han har till skillnad från mig stenkoll. Jag blir lite ledsen när jag tänker på det, för jag vill ju såklart minnas varenda liten sak i Astrids liv. Så här i efterhand har jag funderat på om jag inte hade en mild förlossningsdepression.
Genom en egengjord, helt ovetenskaplig studie så kan jag se ett litet mönster i min bekantskapskrets. De av mina vänner som hade antingen väldigt jobbiga och/eller traumatiska förlossningar (och/eller efterföljande negativa fysiska konsekvenser av förlossningen) har upplevt att den första tiden som mamma varit mycket svårare än de som haft lätta, trygga förlossningar. Det här bygger jag enbart utifrån deras egna utsagor så jag kan ju självklart inte veta hur de känt innerst inne. Det ska också nämnas att det finns undantag från min teori, ifall någon nu skulle känna sig felaktigt utpekad.
Jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att mitt planerade kejsarsnitt ska - åtminstone till någon del - bidra till att jag får en bättre upplevelse av spädbarnstiden den här gången. Att jag ska vara en tryggare mamma. (Och då menar jag tryggare i min mammaroll och inte att jag var en otrygg mamma för Astrid när hon var bebis, haha! Ville bara påpeka det för er som nu satt med fingret på nummerskivan, redo att ringa socialen! ;-) )

Oj, vilket deppigt inlägg! Fick till och med döpa om det från "I väntans tider..." till "Nattgrubbel".
Hade tänkt att skriva om att lillebrors rum börjar bli klart, om en fantastiskt inspirerande föreläsning som jag och min syster var på igår kväll, och om hur mitt hjärta varje dag fylls av kärlek till min lilla tös av minsta lilla sak hon gör eller säger. Men det får bli nästa gång.

Godnatt! Eller godmorgon!