Nu är han här! Äntligen! Eller alltså, han kom redan för tio dagar sen; den 19:e april.
Ivrig att komma till världen som han var så väntade han inte in den planerade tid för kejsarsnitt som vi fått två dagar senare. Men det gick ju bra ändå. :)
50 cm lång, 3545 gram och med en gigantisk pung (som nu avsvullnat till normalstorlek). Han är mjuk och luden, han luktar gott och är en kopia av sin storasyster. Han är helt underbar!

Tio dagar har jag fått vara hans mamma och R hans pappa hittills. Vi njuter nästan varje minut. Jag är redan sliten efter sömnlösa nätter men det är inte mer än vad man räknade med. Valter använder bröstet som napp på nätterna, bästa stället att sova på tydligen.

Tio dagar har Astrid fått vara storasyster hittills. Finns det någon finare än hon? Hon är stolt som en tupp och vill visa upp honom för alla. Hon är så försiktig och klappar och kramar honom som att han är gjord av glas. För det mesta. ;)

Välkommen lilla pyre, du är älskad från första stund. <3

Astrids finaste kärleksförklaring till mig:
Jag behöver dig, bajskorv!
<3

Det börjar bli väldigt tydligt att man måste tänka på vad man säger här hemma. Den lilla koppen har stora öron, så att säga.
För det första så har hon börjat svära. Det är supergulligt första gången det sker och då kan man inte hålla sig för skratt. Men när det händer regelbundet och avsiktligt, och dessutom under "rätt" omständigheter (när hon slår i foten eller nått; ibland t.o.m med flit för att ha en ursäkt att få svära) så är det inte riktigt lika kul längre. Favoritsvordomarna är djävlar och fan. Nu har vi fått sätta ner foten ordentligt, så nu har det blivit lite bättre igen. Vi måste nog framför allt sätta ner foten för oss själva, det är ju vi som varit alldeles för frikostiga med våra uttryck här hemma.

Astrid har dessutom sagt andra små saker som hon måste snappat upp från oss.
Vi satt i bilen en dag. Det var efter hämtning på förskolan och vi var påväg hem till mormor och morfar. Astrid sitter bak och det blir ganska hög resonans i bilen. Jag pratade på där framme och frågade hur dagen varit och så. Plötsligt avbryter Astrid mig med: "Mamma, jag hör inte". Nähä..? Snacka om avsnoppad! Det värsta är att jag hör mig själv i meningen. Jag har använt den så många gånger till henne, t.ex när hon ligger i soffan och ropar på mig och jag kanske sitter på toa. Men när jag hör henne säga den tillbaka så hör jag hur otrevligt och avvisande det låter. Tack lilla tvååring för att du lärde mig den läxan.

Vid ett annat tillfälle så satt vi också i bilen, den här gången påväg till affären. Astrid hade inte sovit på vilan på förskolan och var därför väldigt trött. Hon var på gränsen till att somna i bilen. För att hålla henne vaken så babblade jag på i framsätet. Jag bad henne sjunga för mig och jag sjöng överdrivet högt och gällt för att hon skulle tänka på något annat än hur skönt det är att sova i bilen. Även denna gång avbryter hon mig. "Mamma, sluta larva dig!" kommer det från baksätet. Haha, va?! Var har hon lärt sig det? Det kan jag faktiskt inte minnas att jag sagt till henne. Däremot finns det ganska stor risk att jag sagt det till R en eller två gånger... ;)

Så nu gäller det att först och främst rannsaka sig själv. Man kan nog uttrycka sig snällare och trevligare vid många tillfällen. Och måste jag svära så kan jag åtminstone se till att göra det i enrum! :)

Trevlig vecka till er allihop!

Nu är det bara drygt två veckor kvar till lillebror gör entré ut i världen. Det slog nog ner lite som en bomb hos både mig och R igår. Då fick vi datumet för kejsarsnittet och helt plötsligt fattade vi att det faktiskt kommer en bebis. Det har liksom inte varit verkligt innan. Alla andra bebisar som bakats i släkt och vänners magar under vintern och våren har varit mer verkliga än vår egen. Min syster hade ett ord på det idag: förträngning! ;-) Och hur skämtsamt menat det än var så har hon kanske en poäng. Vi har inte alls förberett oss på samma vis den här gången. Inte alls fokuserat på att det kommer ett barn till. Jag vill kunna säga att det beror på att Astrid tar upp all ens vakna tid. Men undermedvetet vet jag att det nog (från min sida i alla fall; R kan jag inte tala för) framförallt beror på att jag är nervös, om inte till och med lite rädd. För nu vet jag vad det innebär att få en bebis. Den här gången har jag en insikt som jag var lyckligt ovetande om förra gången. Tittande i backspegeln så undrar jag ibland hur jag klarade av det? Astrid hade varken kolik eller var vaken varannan timme dygnet runt. Hon hade lite tarmproblem men that's it. (Och med tanke på den gasproduktion som hennes föräldrar har så hade det varit konstigt annars, hehe). Men ändå blev livet som mamma en chock för mig. Den totala omställningen. Vaknätter. Magknip. Amningsproblem. Att aldrig få vara själv. Att lägga sig halv nio på kvällen för man aldrig visste hur mycket man skulle få sova så det gällde att passa på. Den ständiga tröttheten och känslan av att aldrig helt räcka till.
Jag har typ förträngt Astrids första år. Jag får ibland fråga R om detaljer som jag glömt, för han har till skillnad från mig stenkoll. Jag blir lite ledsen när jag tänker på det, för jag vill ju såklart minnas varenda liten sak i Astrids liv. Så här i efterhand har jag funderat på om jag inte hade en mild förlossningsdepression.
Genom en egengjord, helt ovetenskaplig studie så kan jag se ett litet mönster i min bekantskapskrets. De av mina vänner som hade antingen väldigt jobbiga och/eller traumatiska förlossningar (och/eller efterföljande negativa fysiska konsekvenser av förlossningen) har upplevt att den första tiden som mamma varit mycket svårare än de som haft lätta, trygga förlossningar. Det här bygger jag enbart utifrån deras egna utsagor så jag kan ju självklart inte veta hur de känt innerst inne. Det ska också nämnas att det finns undantag från min teori, ifall någon nu skulle känna sig felaktigt utpekad.
Jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att mitt planerade kejsarsnitt ska - åtminstone till någon del - bidra till att jag får en bättre upplevelse av spädbarnstiden den här gången. Att jag ska vara en tryggare mamma. (Och då menar jag tryggare i min mammaroll och inte att jag var en otrygg mamma för Astrid när hon var bebis, haha! Ville bara påpeka det för er som nu satt med fingret på nummerskivan, redo att ringa socialen! ;-) )

Oj, vilket deppigt inlägg! Fick till och med döpa om det från "I väntans tider..." till "Nattgrubbel".
Hade tänkt att skriva om att lillebrors rum börjar bli klart, om en fantastiskt inspirerande föreläsning som jag och min syster var på igår kväll, och om hur mitt hjärta varje dag fylls av kärlek till min lilla tös av minsta lilla sak hon gör eller säger. Men det får bli nästa gång.

Godnatt! Eller godmorgon!

Astrid är periodare vad gäller att sova hela nätter i sin säng. Just nu är det en sån period. Väldigt skönt för oss alla tre eftersom jag är så stor och otymplig, så sängen blir så trång när hon sover hos oss. Vi sover alla bättre när hon sover inne hos sig.

Vi har fortfarande en babyvakt stående inne hos henne. Det är så bekvämt för alla parter. Nu ska vi väl börja vänja oss av med den eftersom den ska flyttas in till lillebror ganska snart.
I natt vaknar jag av att jag hör hur Astrid hoppade ur sängen. Så hör man de där små fötterna småspringa över golvet. Jag förberer mig på att hon snart ska komma in till oss, men så hör jag hur hon vänder och hoppar upp i sin säng igen. Jag håller andan och väntar på det kommande: MAMMMA! Astrids ben brukar nämligen plötsligt bli trasiga sådär lite random och då ska man istället bära henne in till oss.
Men i natt var det alldeles tyst. Jag lyssnar en stund till innan jag slumrar till igen.
Plötsligt vaknar jag av hjärtliga skratt! Länge skrattar hon och sen säger hon: Sen hoppade han! Sen börjar hon sjunga Elsas sång från Frost: Slå dig loss, slå dig fri! Efter det följer en lång harang av ord som jag inte uppfattar, blandat med skratt här och där.
Det pågår så länge att jag börjar misstänka att hon faktiskt vaknat och leker! Kl 04:34! Men sen blir det tyst. Jag väntar en liten stund sen smyger jag upp och kikar ut genom dörren. Det är släckt och tyst i Astrids rum. Hon sover. Fnissande lägger jag mig igen och undrar vad hon egentligen hade för dröm. Den lät i alla fall väldigt trevlig!

Igår åkte Astrid och R till kusinerna i Göteborg. Astrid älskar verkligen sin storkusin! (Hon kommer säkert snart älska den lilla med på samma sätt, men än så länge är den så nykläckt att den inte går att leka med.)
Även om Astrid inte träffar sin storkusin mer än kanske 5-6 gånger per år så pratar hon om henne i princip varje dag. De senaste veckorna har hon upprepade gånger kallat kusinen för sin bästa kompis. När de ses så lekar de så fint ihop och har jättekul. Storkusinen har alltid haft ett stort tålamod och varit så snäll mot Astrid, trots att det skiljer 2,5 år mellan dem. Man blir så glad i hjärtat när man ser dem ihop.

Det är däremot inte lika kul att vinka hejdå till mina finisar när de sätter sig i bilen och åker en fredagseftermiddag. Mammahjärtat värker otroligt mycket då. Ångesten kryper upp i en och man tror att man aldrig ska få se sin lilla groda igen. Helt orationell tanke, jag vet, men det är inte helt lätt att tänka klart i ett sånt läge. Man stänger bildörren och vinkar med gråten i halsen och tårar i ögonen. Astrid är redan helt inne i Dr McStuffins på plattan så av henne får man ju inte ens en respons när bilen rullar ut från uppfarten. Sen går man in i sitt tysta, stora hus och känner sig helt övergiven. Jag tror att jag ringde dem minst fem gånger under bilfärden, bara för att kolla så de hade det bra och att de fortfarande levde. Den här mamman har inget som helst komtrollbehov...

I morse utökades familjen med ytterligare en kusin! En liten tösabit som kommer att förgylla våra liv! Hon och lillebror här i magen kommer säkert ha riktigt kul när de blir lite äldre. Det kommer bara skilja ca sex veckor mellan dem!
Jag kan knappt bärga mig med att få träffa den lilla dockan! Välkommen lilla vän! <3

Så här sista dagen i vabruari och dessutom skottdagen till ära så vabbas det här hemma. Igen. Astrid har successivt under helgen blivit mer och mer snorig och nu är hon helt tjock i näsan och helt glansig i ögonen. Nässpray vore ju givet i det här läget men hon vägrar. Hon gråter bara jag nämner det så vi låter det vara just nu. Får se om vi får ompröva det ikväll när det är läggdags. Apropå läggdags så kan man ju tycka att hon borde vara tröttare idag än vanliga dagar och somna snabbt när det är dags för middagsvilan. Men nej; efter en och en halv timmes snurrande i sängen så gav den här mamman upp. Nu börjar det ändå bli för sent på dagen för att sova. Tror ni att det var en överlycklig liten tjej som slapp vilan?! Får se hur mycket jag kommer att få ångra det i eftermiddag...

Mitt i sovförsöket så ringde det på dörren. Det finns bara två alternativ när det ringer på dörren mitt på dagen en vardag: antingen är det oseriösa asfaltsanläggare som vill förstöra vår uppfart eller så är det Jehovas vittnen. Idag var det Jehovas. Killen kanske blev skrämd av min uppenbarelse - slitna mammatights, en tröja som inte är anpassad åt min gravidmage och helt oborstad i håret - eller så tyckte han att jag var ett hopplöst fall, för han lämnade bara över ett av deras informationsblad om hur min frälsning är nära (thank God!) och pep sen iväg. Lika bra det, jag är sämst på att värja mig mot påstridiga människor (jag är fruktansvärt konflikträdd) och hade säkert varit fullfjädrad jehovasmedlem lagom till att R kom hem från jobbet! :)

Idag har jag hunnit göra klart mitt allra första quiltprojekt! Det blev en babyfilt som jag tänkte ge bort till en jobbarkompis som ska få barn här i vår. Det är verkligen inget avancerat hantverk och den är långt ifrån perfekt men jag blev väldigt nöjd med den faktiskt.

Idag ordnade min kusin och min syster en babyshower för mig och min vän/svägerska/bonussyster. Vi kände egentligen inget riktigt behov av att få en shower men nu när vi ändå fick en så var det himla fint och mysigt!
De hade ordnat så fint med god mat och tårta, presenter och flagg-girlanger! Och självklart den obligatoriska blöjtårtan! Min kusin hade gjort helt fantastiska tårtor till oss! Massor med kärlek var nedlagd på dem. Det var nästan så man fick en liten tår i ögonvrån. Min tårta kommer inte att öppnas i första taget, den ska få stå i all sin prakt så länge som möjligt.

Man är så tacksam att man har så fina vänner i sin närhet. Man brukar ju säga att "vänner är den familj man själv väljer", men jag har verkligen haft turen att få tvärtom: de finaste vännerna jag har finns i min familj! <3