De senaste veckorna har jag haft ganska mycket sammandragningar. De dagar som jag inte har det så känner jag av foglossningen i höfterna istället... Är ganska trött på att vara gravid nu och räknar verkligen ner veckorna som är kvar. Natten till idag hade jag massor med sammandragningar som gjorde att jag hade svårt att sova. Morgonen var inte särskilt mycket bättre och därför bestämde jag mig för att ta en vilodag hemma. Och vilat har jag gjort. Jag har tagit både en förmiddagslur och en eftermiddagslur. Så skönt! Man blir ju däremot lite rastlös av att vara hemma. Självklart finns det saker att göra: tvättberget växer, diskmaskinen ska tömmas och fyllas, huset ska städas. Men det var ju trots allt vila jag skulle göra, eller hur! Så istället har jag sytt lite och sen pysslat ihop en anslagstavla till Astrids rum. Mycket mer stillsamt och avslappnande! ;)

Här är min alldeles helt underbara push present som jag fått av R! Jag älskar den verkligen!

Det slår mig varje dag: vår lilla tjej har blivit stor! Jag hinner inte med!
Senast idag lyckades hon få mig att förvånas över hur lillgammal hon kan vara.
Jag satte igång TV:n åt henne i morse och sa att hon fick titta på Morgonshowen medan jag tog en snabbdusch. När jag står i duschen så sticker hon in huvudet genom dörren och säger: Jaså är det här du är, mamma! Hon lät precis som en liten vuxen! Det är svårt att förmedla här hur gulligt det var, men det har fått mig att le hela dagen när jag tänkt på det.

Idag har jag passerat en gräns.
Jag har alltid sagt att jag inte ska låta mina barn gå till förskolan i pyjamas eller kanindräkt eller liknande.
Kan jag skylla på att mitt zombieliknande förkylningstillstånd har fördunklat mitt omdöme? Troligtvis inte tyvärr. Mer troligt är att jag bara inte orkade ta fighten i morse. Så idag är Astrid tomte. Två månader för sent, eller kanske mer korrekt; tio månader för tidigt.
Jaja...

Vi har en 2,5-åring här hemma. 2,5-åringar trotsar. 2,5-åringar ser världen i svart och vitt. Allt är underbart och perfekt eller så är det katastrof och livskris.
Astrid är verkligen det absolut mest fantastiska som någonsin hänt oss, men just nu är vi inne i en riktigt kämpig period.
Hon ska bråka om allt. Det kan börja med att hon vaknar och inte hittar nappen tillräckligt fort så är dagen förstörd. Hon ska inte göra någonting, eller så ska hon göra allt hon inte får. Hon ska inte klä på sig, inte byta blöja, inte äta, inte bada, inte borsta tänderna, inte sova etc, etc. Eller så ska hon prompt ha mammas telefon, hoppa i soffan, gå till förskolan naken, hoppa i vattenpölar utan galonisar; ja listan kan göras lång. Hon har två meningar som hon upprepar dagarna i ända. Den första är såklart: JAG VILL INTE!!! Och den andra är: JAG MÅSTE GÖRA DET!!!
Hon ålar omkring som en liten mask, kryper in under borden och bakom fåtöljerna, eller blir helt lelös. Självklart under högljudda protester och storgråt. Jag. Blir. Så. Trött. Det blir ju verkligen inte bättre av att man själv är sådär lagom stressad till jobbet, att man har svårt för att kräla runt på golvet med sin sju-månader-gravid-kropp, eller att man generellt inte är född med världens bästa tålamod. Som ni förstår så är det highlife här på mornarna. Och nästan varje dag, när jag vinkat av den där fantastiska lilla trollungen och sen sitter på tåget så tänker jag: kunde jag ha gjort något annorlunda idag? Kunde jag har varit gladare? Haft mer tålamod? Tjatat mindre? Resonerat mer? Lyssnat mer? Kramat mer? Antagligen kunde jag gjort allt detta.
Och trots att man vet att vår 2,5-åring inte skiljer sig från hur 2,5-åringar generellt är, så har man ju ett konstant gnagande dåligt samvete för alla dagar som man oundvikligen måste tänka: kunde jag ha gjort något annorlunda idag?

Då är det så underbart med dagar som idag! Som börjar med mys och kramar i massor då hon kryper upp i ens knä och tvinnar ens hår samtidigt som man ska sjunga för henne (visserligen genom en beordran att sjunga, men som dagen till ära framförs på ett ganska snällt vis). Sen får även lillebror helt spontant små klappar genom magen, och då vill ju den här hormonstinna mamman bara gråta av kärlek till den här fantastiska lilla tösen!
Blöjan byts ut utan protest, pyjamasen likaså och hon är till och med NÖJD med klädvalet för dagen! Jag får sätta upp en hästsvans innan vi går (kors i taket!) som visserligen åker ur så fort vi stiger in på förskolan, men ingalunda så är det en seger! Hon sätter sig vid frukostbordet och säger glatt puss o kram o hejdå när man går.
Efter jobbet hämtar R och Astrid upp mig och Astrid sjunger högt hela vägen hem!
När vi lagar middag så är hon med när R gör smeten till hamburgarna och hon pratar konstant och ställer massor med frågor, och är allmänt på riktigt bra humör! Hon hjälper mig att skära gurka och är stolt som en tupp över sina centimetertjocka skivor som hon lyckas få till med sin matkniv.
Inte en enda tår fälls under middagen; jag minns inte ens när det hände sist.
Hon hoppar in i duschen utan protest, hon hoppar UR duschen utan protest, och pyjamas, hårborstning och tandborstning går som en dans. När jag säger att det är dags att sova så säger hon: Ok!, ger R en puss och kram och förekommer mig uppför trappan.
Efter tre Alfonssagor somnar hon som ett litet ljus på tio minuter.
R bara gapar när jag kommer ner efter läggningen. Vi tittar på varandra och frågar oss vad som hände idag egentligen? Vi bestämmer oss för att inte ifrågasätta någonting utan bara vara tacksamma. Det är dagar som denna som tankar på ens energireserver! Riktigt boostar en! Och tur är väl det, för i morgon är det troligtvis High Chaparral här igen!

Läste precis mitt senaste inlägg. Det är från augusti, är inte särskilt bra på att uppdatera här, hehe!
I det inlägget skrev jag att R och jag var sjuka bägge två. Förutom förkylning, som vi båda hade, så mådde jag allmänt konstigt. Jag kände mig uppblåst och känslig. Tänkte att just dessa två saker berodde på att det var dags för just den där tiden i månaden. Men... skulle inte den tiden kommit veckan innan? Typiskt min kropp att hålla på och strula. R och jag behövde fylla på vårt sinande förråd av Alvedon och nässpray så vi tog en tripp till apoteket. Jag slängde med ett graviditetstest också. Jag har varit sen förr och då har jag behövt ta ett test för att hjärnan ska fatta att den ska köra igång tråkveckan.
När vi kom hem tog jag testet men tittade knappt på det. När vi var inne i hela IVF-svängen så kunde jag knappt slita blicken från den lilla displayen. Nu slängde jag ett öga på det i farten, och hajade till: vänta lite nu? Är det ett plus?! Jag fattade ingenting! Fick t.o.m ta fram asken och läsa på den för att kolla så att jag inte hade missuppfattat något, som någon annan rookie, haha! Jag ropade på R som stod och väntade på mig, redo att hämta Astrid på förskolan. Han blev lika förvånad och minst lika chockad som jag! :)

Och nu är vi tre månader från att lillebror föds! Livet tar sina små svängar ibland, som man inte räknat med. Den här svängen var väldigt välkommen!

När vi väntade Astrid så hade man så många planer. Man förberedde så att allt skulle vara klart i god tid.
Den här lille parveln får vara glad om han har några kläder att sätta på sig när han kommer, hehe! Nej, så illa är det inte, men jag tar det väldigt lugnt den här gången. Man hinner ju inte heller fokusera lika mycket på den här graviditeten eftersom man har Astrid nu. Igår kväll tog jag mig i alla fall lite i kragen och knåpade ihop ett skötbordsunderlägg till lillkillen. Tygerna var inte alls samarbetsvilliga så det blev nog ett par svordomar för mycket innan det var klart, men resultatet blev ändå ok. Duger åt mig och lillebror!

Veckan har varit tung... R och jag har råkat ut för förkylningen from hell och har legat helt utslagna i varsitt hörn av soffan. Vi har nästan tävlat om vem som det är mest synd om. Råkar man svara att "jag mår lite bättre" när den andra frågar så förväntas man sköta hela skutan här hemma medan den andra ligger utslagen. Igår fick jag feber och blev om möjligt ännu mer ynklig. Så fort jag får feber så blir jag så känslig i huden. Tröjor skaver och minsta lilla söm känns som om den gräver sig in och lämnar stora köttsår efter sig. Då är det så synd om mig... ;)

För att ha något att göra under dagarna så har jag börjat förbereda lite så smått inför julen. I år ville jag sy en egen klänning till Astrid. Här är resultatet:

Nu ska jag slänga ihop en ny mössa till henne, den kommer snart att behövas på mornarna.

Ha det gött!

Då var det snart dags för höst igen! Känns både i luften på mornarna och syns i almanackan. Vart tog 2015 vägen? Jag stressade nog R ordentligt igår när jag sa att vi måste börja planera julklappsinköp! :)
Men först är det dags för 2-årskalas på lördag! Kan inte förstå att vår lilla plutt har hunnit bli så stor?! Hon som föddes precis! Snart skaffar hon navelpiercing, börjar tjuvröka och flyttar hemifrån! :( Jag hinner inte med!

Men än så länge så är hon ändå ganska liten. :) Hon har ärvt sina föräldrars stökighetsgen och strör leksaker etc runt sig. Det här är det jag i morse grävde fram från under soffan! Jag fattar inte hur allt fick plats eller hur det ens lyckats leta sig in där! Det är nästa som att det är ett svart hål där under; saker sugs in och kommer inte ut igen...

Nu är semestern slut och vi är alla tillbaka i gamla vanor. Känns skönt på något vis. Jag älskar hösten så nu går vi in i mysiga tider med krispig kall luft, tända ljus och mysiga soffkvällar kurandes under mjuka filtar. Love it! :)