Jaha, då var det dags för vabb igen. Första tecknet på att Astrid håller på att bli sjuk är inte en rinnande näsa eller liknande. Nej, det är att hon är strulig när hon ska sova. Igår kväll kom jag hem till en trött men glad busunge, och en ännu tröttare och inte så glad pappa. I vanliga fall är det bara att gå upp och lägga henne i spjälsängen och sedan somnar hon, men så fort hon blir förkyld så slutar detta att fungera. Hon vill inte sova alls; hon gråter, skriker, hoppar upp och ner. Hon leker, pratar och sen gråter hon lite till. Tillslut är vi så utmattade allihop (ja, BÅDE jag och R måste ligga inne hos henne vid dessa tillfällen) att vi erkänner oss besegrade och hon får komma ner till soffan en stund till. Och hon är så nöjd för hon vet att hon vunnit och att hennes föräldrar är hennes bitches! Och så håller vi sen på, hela kvällen, och varje kväll framåt, tills förkylningen är över.

Jag har gjort mina första trevande försök till att sy kläder. En liten klänning och en mössa till Astrid har det blivit hittills. De är verkligen inte perfekta men det är en början i alla fall! :) Det är bra att man har en liten mannekäng att testa på.

Nu sover grodan äntligen. Nu är det dags för mamman och pappan att somna framför tv:n!

I somras flyttade vi ut på landet. Både R och jag är från småstäder och nu när vi har Astrid så kände vi någonstans att vi ville ge henne samma upplevelse av barndomen som vi själva haft.
Det är ovärderlig att som barn kunna springa över till grannbarnen, cykla till sina vänner och leka i skogen! Kunna vara sådär fri och sprallig som bara barn kan vara! Sådär som man själv minns att livet var.
Så för att ge henne möjligheten till att kunna rulla nerför grässläntar tills hon är alldeles grön av gräsfläckar, springa genom vattenspridare och fånga grodyngel i kärr så flyttade vi alltså ut på landet. Fem mil från huvudstaden; tillräckligt långt bort för att slippa andas avgaser så fort man sticker ut näsan, men tillräckligt nära för att jobba i stan. TRODDE VI! Fy fan vad vi har blivit blåsta! Vi har ju helt gått på all politisk propaganda om att länet ska satsa på kollektivtrafiken, att vi som inte tar bilen ska premieras för att vi spar vår natur etc, etc. Bla, bla, bla... Fy fan vilka suckers vi är!
Den här veckan har jag varit sen. Sen till jobbet. Sen hem. Sen! Jag hatar att vara sen! Ikväll var jag så sen att Astrid redan hunnit somna innan jag kom hem.
På T-centralen var det mer kaos än vanligt. Folk sprang som yra höns, utropen i högtalarna gick bara runt, runt. Informationsvärdarna stod upptryckta längs väggarna av arga resenärer som krävde att de skulle hållas personligt ansvariga för totalstoppet av samtliga tåg in och ut från Stockholm. Man skulle kunna säga att det var helt urspårat, hehe! ;)
När tågen väl började rulla igen var det sådana köer att de säkert fortfarande inte har fått ordning på följdförseningarna.
Det ska bli så jäkla skönt när den där kilometerlånga tunneln under vattnet blir klar så de gamla, nötta spåren över Tegelbacken får lite uppbackning.
Men det kommer ju i och för sig inte hjälpa oss "lantisar". Nej, våra tåg dras det istället in på i höst. Pengar måste sparas. Lantisar får skylla sig själva som trodde på drömmen om en perfekt kollektivtrafik...