Astrid är periodare vad gäller att sova hela nätter i sin säng. Just nu är det en sån period. Väldigt skönt för oss alla tre eftersom jag är så stor och otymplig, så sängen blir så trång när hon sover hos oss. Vi sover alla bättre när hon sover inne hos sig.

Vi har fortfarande en babyvakt stående inne hos henne. Det är så bekvämt för alla parter. Nu ska vi väl börja vänja oss av med den eftersom den ska flyttas in till lillebror ganska snart.
I natt vaknar jag av att jag hör hur Astrid hoppade ur sängen. Så hör man de där små fötterna småspringa över golvet. Jag förberer mig på att hon snart ska komma in till oss, men så hör jag hur hon vänder och hoppar upp i sin säng igen. Jag håller andan och väntar på det kommande: MAMMMA! Astrids ben brukar nämligen plötsligt bli trasiga sådär lite random och då ska man istället bära henne in till oss.
Men i natt var det alldeles tyst. Jag lyssnar en stund till innan jag slumrar till igen.
Plötsligt vaknar jag av hjärtliga skratt! Länge skrattar hon och sen säger hon: Sen hoppade han! Sen börjar hon sjunga Elsas sång från Frost: Slå dig loss, slå dig fri! Efter det följer en lång harang av ord som jag inte uppfattar, blandat med skratt här och där.
Det pågår så länge att jag börjar misstänka att hon faktiskt vaknat och leker! Kl 04:34! Men sen blir det tyst. Jag väntar en liten stund sen smyger jag upp och kikar ut genom dörren. Det är släckt och tyst i Astrids rum. Hon sover. Fnissande lägger jag mig igen och undrar vad hon egentligen hade för dröm. Den lät i alla fall väldigt trevlig!

Igår åkte Astrid och R till kusinerna i Göteborg. Astrid älskar verkligen sin storkusin! (Hon kommer säkert snart älska den lilla med på samma sätt, men än så länge är den så nykläckt att den inte går att leka med.)
Även om Astrid inte träffar sin storkusin mer än kanske 5-6 gånger per år så pratar hon om henne i princip varje dag. De senaste veckorna har hon upprepade gånger kallat kusinen för sin bästa kompis. När de ses så lekar de så fint ihop och har jättekul. Storkusinen har alltid haft ett stort tålamod och varit så snäll mot Astrid, trots att det skiljer 2,5 år mellan dem. Man blir så glad i hjärtat när man ser dem ihop.

Det är däremot inte lika kul att vinka hejdå till mina finisar när de sätter sig i bilen och åker en fredagseftermiddag. Mammahjärtat värker otroligt mycket då. Ångesten kryper upp i en och man tror att man aldrig ska få se sin lilla groda igen. Helt orationell tanke, jag vet, men det är inte helt lätt att tänka klart i ett sånt läge. Man stänger bildörren och vinkar med gråten i halsen och tårar i ögonen. Astrid är redan helt inne i Dr McStuffins på plattan så av henne får man ju inte ens en respons när bilen rullar ut från uppfarten. Sen går man in i sitt tysta, stora hus och känner sig helt övergiven. Jag tror att jag ringde dem minst fem gånger under bilfärden, bara för att kolla så de hade det bra och att de fortfarande levde. Den här mamman har inget som helst komtrollbehov...

I morse utökades familjen med ytterligare en kusin! En liten tösabit som kommer att förgylla våra liv! Hon och lillebror här i magen kommer säkert ha riktigt kul när de blir lite äldre. Det kommer bara skilja ca sex veckor mellan dem!
Jag kan knappt bärga mig med att få träffa den lilla dockan! Välkommen lilla vän! <3