Jaha, då var det dags för vabb igen. Första tecknet på att Astrid håller på att bli sjuk är inte en rinnande näsa eller liknande. Nej, det är att hon är strulig när hon ska sova. Igår kväll kom jag hem till en trött men glad busunge, och en ännu tröttare och inte så glad pappa. I vanliga fall är det bara att gå upp och lägga henne i spjälsängen och sedan somnar hon, men så fort hon blir förkyld så slutar detta att fungera. Hon vill inte sova alls; hon gråter, skriker, hoppar upp och ner. Hon leker, pratar och sen gråter hon lite till. Tillslut är vi så utmattade allihop (ja, BÅDE jag och R måste ligga inne hos henne vid dessa tillfällen) att vi erkänner oss besegrade och hon får komma ner till soffan en stund till. Och hon är så nöjd för hon vet att hon vunnit och att hennes föräldrar är hennes bitches! Och så håller vi sen på, hela kvällen, och varje kväll framåt, tills förkylningen är över.

Jag har gjort mina första trevande försök till att sy kläder. En liten klänning och en mössa till Astrid har det blivit hittills. De är verkligen inte perfekta men det är en början i alla fall! :) Det är bra att man har en liten mannekäng att testa på.

Nu sover grodan äntligen. Nu är det dags för mamman och pappan att somna framför tv:n!

6 veckor in på det nya året, och vi har troligtvis upplevt den mest händelserika veckan på hela 3015!
Allt började kl 05:48 i måndags morse, då jag fick ett väldigt efterlängtat besked: Min mans bror hade blivit far till en liten flicka! Astrid hade blivit storkusin! Punktlig var hon också, den lilla prinsessan L! Vilken fantastisk start på dagen!

Måndagen hade mer att bjuda på! Inget mindre än inskolning på förskolan! Astrid var ju lyckligt ovetande om denna livsomvälvande händelse, men jag var desto mer nervös. Skulle hon vara rädd för de andra barnen? Skulle hon klamra sig fast vid mig och jag skulle behöva bända loss hennes små armar från min hals? Med ångest och svetten lackande, trots minusgrader, så steg vi in genom grindarna kl 10. Tjugo minuter senare satt Astrid mitt bland de andra barnen och mumsade äpple. Och otroligt nog fortsatte dagarna så!

Men nu går jag händelserna i förväg. För redan på tisdagen kom nästa mirakel! Då födde nämligen min syster en liten son och Astrid blev storkusin, för andra dagen i rad! Kan det bli bättre än så?! Välkommen till världen lille S!

I onsdags var en av mina stoltaste dagar som mamma! Astrid protesterade inte alls när jag testade att lämna henne ett par timmar, och när jag kom tillbaka till vilan så tog det tjugo minuter - sedan sov hon som en liten gris tillsammans med de andra barnen! Min stora lilla flicka! Så modig och duktig! Min bägare rinner över av kärlek till dig!

På torsdagsmorgonen ringde förskolan och föreslog att vi skulle stanna hemma. Kräksjuka hade börjat härja! Hypokondrikern i mig tog över och jag mådde illa hela dagen! Nu har vi dock suttit i karantän i två dygn så nu kan vi släppas ut bland folk igen!

På måndag börjar vi om med inskolningen. Förhoppningsvis utan ångest den här gången...

Min lilla älskling har fått svamp i underlivet. Det har blossat upp överallt och hon har så ont! Hon gråter när hon kissat och bajsat, och hon gråter och skakar när man tvättar och torkar henne. Jag känner mig så hjälplös när jag försöker trösta. Allt jag kan göra är att smörja med svampsalva och vagga, vyssa och sjunga. Om jag bara kunde ta över svampen och smärtan från henne...

Astrid ville bada badkar nu på morgonen, och jag tänkte: varför inte? Så hon fick hoppa i tillsammans med alla sina badleksaker. Hon plaskade och hade roligt en liten stund. Sen blev hon helt plötsligt väldigt stilla. Ansiktet skrynklades ihop och blev rött, och jag började ana oråd... Jodå, så, inte helt otippat, trycker hon ut en stor korv! Snacka om att badet tog slut väldigt snabbt! Att plocka upp korven var inte det roligaste jag varit med om i mina dar, men det var bara att bita ihop (eller rättare sagt, hålla andan...)

Ni slipper bild på presenten! ;)

Idag kom Astrids farmor och farfar på besök. Åh vad hon älskar dem! Hon kastade sig om halsen på sin farmor och släppte inte på kramen på nästan tio minuter. Så synd att de bor så långt bort.
Astrid fyller ju ett år nästa vecka. Vi smygstartade firandet med lite tårta idag. Astrid tyckte nog att det bästa med tårtan var att kladda med den, hon var inte så imponerad av smaken.

Vad livet kan förändras på bara ett år.
För nästan exakt ett år sedan startade jag den här bloggen. Då var jag höggravid och otåligt väntande på den lilla människan som vuxit sig stark inne i mig.
Nu, ett år senare, är det knappt två veckor kvar till Astrids första födelsedag. Tänk att min lilla räka har blivit så stor! Hon som var ett litet knyte i min famn, tar nu små promenader runt trädgården på sina knubbiga små ben, med sin lilla hand krampaktigt hållandes i min. Hon vill upptäcka allt! Titta, känna, smaka på allt! Allt är nytt och spännande!
Och tänk så mycket hon har lärt sig under sitt första år. Alla små framsteg är lika fantastiska; från första leendet till första gången hon sa sitt eget namn. Ska det fortsätta gå så här fort? När saktar det ner? Jag hinner inte med!

Vår dotter har fått en vilja av stål! Hon börjar bli mer och mer medveten för varje dag och visar direkt om något inte passar henne. Ikväll t.ex så hade hon inte alls lust att sova när vi ville det. Då skriker hon i högan sky, det låter nästan som om hon håller på att dö! Hon blir inte tyst förrän vi går upp och bär henne.
Nu har hon äntligen somnat efter första matningen. Ska försöka få mig lite sömn jag med, innan det är dags för omgång två. Godnatt.

Igår var vi på BVC och tog tremånaderssprutor. Det gick bra. Astrid tyckte såklart att det gjorde ont precis när sprutorna togs, hennes lilla ansikte skrynklade ihop sig och blev knallrött och sedan kom gråten. Men så fort sprutorna var tagna och jag lyft upp henne så tystnade hon ganska snabbt. Hon är så fantastiskt tuff och tålig. Det var en liten kille som fick sprutor innan henne och han grät i nästan en halvtimme efteråt. Vi hörde honom länge efter att vi själva fått komma in till sköterskan.
Vi var beredda på en hård kväll med feber och gnäll men det gick bättre än väntat. Astrid hade bara sitt vanliga kvällsgnäll, varken mer eller mindre. Och feber slapp hon. Skönt. Idag har hon varit en liten solstråle på morgonen, och vi ser fram emot att åka till goda vänner på middag och lite tidigt julmys!