Nu är han här! Äntligen! Eller alltså, han kom redan för tio dagar sen; den 19:e april.
Ivrig att komma till världen som han var så väntade han inte in den planerade tid för kejsarsnitt som vi fått två dagar senare. Men det gick ju bra ändå. :)
50 cm lång, 3545 gram och med en gigantisk pung (som nu avsvullnat till normalstorlek). Han är mjuk och luden, han luktar gott och är en kopia av sin storasyster. Han är helt underbar!

Tio dagar har jag fått vara hans mamma och R hans pappa hittills. Vi njuter nästan varje minut. Jag är redan sliten efter sömnlösa nätter men det är inte mer än vad man räknade med. Valter använder bröstet som napp på nätterna, bästa stället att sova på tydligen.

Tio dagar har Astrid fått vara storasyster hittills. Finns det någon finare än hon? Hon är stolt som en tupp och vill visa upp honom för alla. Hon är så försiktig och klappar och kramar honom som att han är gjord av glas. För det mesta. ;)

Välkommen lilla pyre, du är älskad från första stund. <3

Astrids finaste kärleksförklaring till mig:
Jag behöver dig, bajskorv!
<3

Det börjar bli väldigt tydligt att man måste tänka på vad man säger här hemma. Den lilla koppen har stora öron, så att säga.
För det första så har hon börjat svära. Det är supergulligt första gången det sker och då kan man inte hålla sig för skratt. Men när det händer regelbundet och avsiktligt, och dessutom under "rätt" omständigheter (när hon slår i foten eller nått; ibland t.o.m med flit för att ha en ursäkt att få svära) så är det inte riktigt lika kul längre. Favoritsvordomarna är djävlar och fan. Nu har vi fått sätta ner foten ordentligt, så nu har det blivit lite bättre igen. Vi måste nog framför allt sätta ner foten för oss själva, det är ju vi som varit alldeles för frikostiga med våra uttryck här hemma.

Astrid har dessutom sagt andra små saker som hon måste snappat upp från oss.
Vi satt i bilen en dag. Det var efter hämtning på förskolan och vi var påväg hem till mormor och morfar. Astrid sitter bak och det blir ganska hög resonans i bilen. Jag pratade på där framme och frågade hur dagen varit och så. Plötsligt avbryter Astrid mig med: "Mamma, jag hör inte". Nähä..? Snacka om avsnoppad! Det värsta är att jag hör mig själv i meningen. Jag har använt den så många gånger till henne, t.ex när hon ligger i soffan och ropar på mig och jag kanske sitter på toa. Men när jag hör henne säga den tillbaka så hör jag hur otrevligt och avvisande det låter. Tack lilla tvååring för att du lärde mig den läxan.

Vid ett annat tillfälle så satt vi också i bilen, den här gången påväg till affären. Astrid hade inte sovit på vilan på förskolan och var därför väldigt trött. Hon var på gränsen till att somna i bilen. För att hålla henne vaken så babblade jag på i framsätet. Jag bad henne sjunga för mig och jag sjöng överdrivet högt och gällt för att hon skulle tänka på något annat än hur skönt det är att sova i bilen. Även denna gång avbryter hon mig. "Mamma, sluta larva dig!" kommer det från baksätet. Haha, va?! Var har hon lärt sig det? Det kan jag faktiskt inte minnas att jag sagt till henne. Däremot finns det ganska stor risk att jag sagt det till R en eller två gånger... ;)

Så nu gäller det att först och främst rannsaka sig själv. Man kan nog uttrycka sig snällare och trevligare vid många tillfällen. Och måste jag svära så kan jag åtminstone se till att göra det i enrum! :)

Trevlig vecka till er allihop!

Nu är det bara drygt två veckor kvar till lillebror gör entré ut i världen. Det slog nog ner lite som en bomb hos både mig och R igår. Då fick vi datumet för kejsarsnittet och helt plötsligt fattade vi att det faktiskt kommer en bebis. Det har liksom inte varit verkligt innan. Alla andra bebisar som bakats i släkt och vänners magar under vintern och våren har varit mer verkliga än vår egen. Min syster hade ett ord på det idag: förträngning! ;-) Och hur skämtsamt menat det än var så har hon kanske en poäng. Vi har inte alls förberett oss på samma vis den här gången. Inte alls fokuserat på att det kommer ett barn till. Jag vill kunna säga att det beror på att Astrid tar upp all ens vakna tid. Men undermedvetet vet jag att det nog (från min sida i alla fall; R kan jag inte tala för) framförallt beror på att jag är nervös, om inte till och med lite rädd. För nu vet jag vad det innebär att få en bebis. Den här gången har jag en insikt som jag var lyckligt ovetande om förra gången. Tittande i backspegeln så undrar jag ibland hur jag klarade av det? Astrid hade varken kolik eller var vaken varannan timme dygnet runt. Hon hade lite tarmproblem men that's it. (Och med tanke på den gasproduktion som hennes föräldrar har så hade det varit konstigt annars, hehe). Men ändå blev livet som mamma en chock för mig. Den totala omställningen. Vaknätter. Magknip. Amningsproblem. Att aldrig få vara själv. Att lägga sig halv nio på kvällen för man aldrig visste hur mycket man skulle få sova så det gällde att passa på. Den ständiga tröttheten och känslan av att aldrig helt räcka till.
Jag har typ förträngt Astrids första år. Jag får ibland fråga R om detaljer som jag glömt, för han har till skillnad från mig stenkoll. Jag blir lite ledsen när jag tänker på det, för jag vill ju såklart minnas varenda liten sak i Astrids liv. Så här i efterhand har jag funderat på om jag inte hade en mild förlossningsdepression.
Genom en egengjord, helt ovetenskaplig studie så kan jag se ett litet mönster i min bekantskapskrets. De av mina vänner som hade antingen väldigt jobbiga och/eller traumatiska förlossningar (och/eller efterföljande negativa fysiska konsekvenser av förlossningen) har upplevt att den första tiden som mamma varit mycket svårare än de som haft lätta, trygga förlossningar. Det här bygger jag enbart utifrån deras egna utsagor så jag kan ju självklart inte veta hur de känt innerst inne. Det ska också nämnas att det finns undantag från min teori, ifall någon nu skulle känna sig felaktigt utpekad.
Jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att mitt planerade kejsarsnitt ska - åtminstone till någon del - bidra till att jag får en bättre upplevelse av spädbarnstiden den här gången. Att jag ska vara en tryggare mamma. (Och då menar jag tryggare i min mammaroll och inte att jag var en otrygg mamma för Astrid när hon var bebis, haha! Ville bara påpeka det för er som nu satt med fingret på nummerskivan, redo att ringa socialen! ;-) )

Oj, vilket deppigt inlägg! Fick till och med döpa om det från "I väntans tider..." till "Nattgrubbel".
Hade tänkt att skriva om att lillebrors rum börjar bli klart, om en fantastiskt inspirerande föreläsning som jag och min syster var på igår kväll, och om hur mitt hjärta varje dag fylls av kärlek till min lilla tös av minsta lilla sak hon gör eller säger. Men det får bli nästa gång.

Godnatt! Eller godmorgon!