I torsdags kl 15:57 föddes vår underbara och efterlängtade dotter Astrid! Hon kom ut efter 12 timmars förlossning och vägde 3815 gr. En rund liten dam med andra ord som redan nu visar prov på riktigt starka lungor om hon inte är helt nöjd. :)
Förlossningen gick väldigt bra fram till de sista krystvärkarna då jag sprack så pass att operation var nödvändig. Av den anledningen är vi också kvar på BB. Men imorgon eftermiddag får vi äntligen åka hem med vår prinsessa!

Just nu sover hon gott i sitt babynest.

I natt har jag vaknat en gång i timmen av att magmusklerna krampat. Det har alltså inte varit några värkar utan sendrag! Så vidrigt! Det enda som hjälper är att man går upp och går en stund, då släpper det. När jag äntligen somnade om runt sexsnåret så väcker min man mig för att jag snarkar (en ovana jag lagt mig till med under den senare delen av graviditeten). Där och då, efter en sömnlös natt uppskattade jag inte att bli väckt, så sur som ett bi bestämde jag mig för att gå upp istället. Lite demonstrativt började jag städa och plocka i diskmaskinen, utan att försöka dämpa ljuden, som jag annars brukar göra. Efter en timme hade jag "lyckats" föra så mycket oväsen att även min man kom upp. Efter att de första orden jag sa till honom försvann i någon sorts snäsning så brast jag sen ut i gråt. Tror det var en kombination av trötthet, hormoner och dåligt samvete för min grinighet som fick allt att rinna över. Tyckte säkert en smula synd om mig själv också, ska nog erkännas... Tur att man har världens finaste make som, trots att han var irriterad på mitt uppförande, tröstade mig och sen ledde mig till sängen och lät mig sova i tre timmar! Jag är helt medveten om vem som är "the bigger person" i vårt förhållande, och jag är så tacksam för att jag har honom.

När jag äntligen vaknade utvilad så var planen att vi skulle ta oss till Barnens Hus för att göra några klipp! De började nämligen sin konkursutförsäljning idag, vilket är väldigt trist då vi har supernära till butiken och jag hade tänkt att hänga där en del som mammaledig.
Tydligen var vi inte ensamma om att vilja göra klipp. När vi kom dit var det en 50 meter lång kö bara för att få komma in i butiken! Så vi bestämde oss för att vi hellre betalar 30 % extra på något annat ställe än köar i en timme utan att veta om de saker vi tänkte köpa ens finns kvar när vi väl får komma in.

Idag har min man och jag utfört ett väldigt (o)seriöst vetenskapligt experiment. :) Känsliga läsare ska kanske sluta läsa här.

Men innan jag går in på det kanske jag ska förklara bakgrunden till det hela. Vi har köpt en örontermometer som vi ska ha till Astrid. Vi tänkte att skulle vara det smidigaste sättet att ta tempen på henne, speciellt när hon är liten. Efter detta inköp har både min mamma och min svärmor sagt att man inte kan lita på att örontermometrar visar korrekt temp. De visar mellan 0,5-1 grader fel, och att man därför måste plussa på detta för att få en mer korrekt mätning. Det här tycker ju vi låter helt ologiskt; varför tillverkar man termometrar som visar fel? Om man nu vet att örontermometern visar 0,75 grader fel i snitt, varför höjer man inte termometerns nollvärde med detta när man tillverkar den? Och om nu det av någon anledning inte går att göra det, så borde det ju stå i bruksanvisningen att man alltid ska plussa på ca 0,75 grader för att få en så korrekt mätning som möjligt. 

Så nu kommer vi till experimentet. Vi har sedan tidigare en stjärttermometer (fråga mig inte varför, för vem tar tempen i rumpan frivilligt?) I alla fall så tänkte vi att vi en gång för alla skulle se hur mycket tempen skiljer sig mellan rumpan och örat. Min fina man kunde tänka sig att ställa upp som försökskanin. Efter en stunds plåga så visades resultatet 37,0 grader på stjärttermometern. Snabbt som ögat tog vi tempen i örat för att få resultatet så rättvisande som möjligt! Örat visade 36,2 grader. 0,8 graders skillnad, och därmed tycktes det som om våra mammors teori stämde. Irriterande! Alltså inte (enbart) irriterande att det än en gång visade att mammor oftast har rätt ;) utan framför allt irriterande att det är så ologiskt! Och att vi köpt en örontermometer för 600 :- som inte ens visar rätt temperatur! 

Jag kände mig inte nöjd med resultatet men drog mig för att testa på mig själv. Å ena sidan behövde vi ju en referensperson men å andra sidan mindes jag från min barndom hur obehagligt det var med den där termometern i rumpan. Vetenskapen segrade. Min mätning visade 37,2 grader. Men det är nu det blir intressant för min öronmätning visade även den exakt 37,2 grader!

Så vad kan man dra för slutsats av detta vetenskapliga experiment? Jo, att jag kan använda örontermometern när jag har feber, men det kan inte min man!! :)

Min man fick göra ett litet break i sin semester och jobba idag. Igår skojade vi om att Astrid säkert kommer komma i natt bara därför. Av den anledningen hade jag ganska roligt i min ensamhet i natt när jag vaknade av förvärkar. Jag visste iofs inte just då att det var förvärkar, utan hoppades att det var "the real deal"! Övervägde att väcka min man, men kände sen att det kanske var lika bra att låta honom sova. Om det nu var förlossningen som äntligen startat kunde han gott få sova så länge som möjligt, för man vet ju aldrig hur länge vi behöver vara vakna i ett sträck sen. 

Till min besvikelse klingande värkarna av efter någon timme, och nu är det som om det aldrig hänt. Jaja, hon kommer väl när hon kommer...

Idag har jag haft mitt sista besök hos barnmorskan. Sista gången med mätning av magen, lyssning av hjärtslag, samt alla tester: blodtryck, järnvärde och blodsocker. Allt såg bra ut. Här är bilden på Astrids växtkurva. Hon ligger en aning över medelbebisen, jag hoppas inte att det är en fyrakilosklump som ska klämmas ut. Får dock skylla mig själv i så fall eftersom det är jag som matat henne med daimstrut hela graviditeten. :)

Eftersom det var sista gången så fick jag även med mig en kopia av min journal. Som den hypokondriker jag är så har jag redan läst igenom den med fascination. Inte för att det stod något överraskande i den, dessutom är det många läkartermer etc som jag inte ens fattar, men som hypokondriker blir man tillfredsställd av att läsa om hur sjukvården tar hand om en. Och skulle det mot förmodan visa sig att den inte gör det så kan man säga: Aha! Vad var det jag sa! Jag sa ju att jag hade gallsten, körtelfeber, sars, twar eller något annat mer eller mindre fabricerat som sedan blivit en sanning i ens medvetande. 

I min familj är alla mer eller mindre hypokondriker. Om det är genetiskt eller betingat är svårt att säga. Gemensamt för oss alla är dock att vi lite överlägset hånar den som för stunden lider av sitt hypokondriska drag. Samtidigt bygger vi på oron hos denne genom att hjälpa till med egna diagnoser och slagningar i läkarböcker och google. :) Nu när jag skriver detta så inser jag att det låter ganska hemskt, men det kan jag försäkra er om att det inte är. Det är enbart av kärlek, gott folk! :) 

Jag har dock lovat mig själv och min man att jag verkligen ska försöka att inte föra över mitt hypokondriska drag på Astrid. Lättare sagt än gjort, önska mig lycka till...

Usch, igår kväll var ingen skön kväll. Astrid är redan nu en väldigt aktiv liten tjej. Hon bökar, sparkas och knölar omkring mest hela tiden. Det är bara positivt och för det mesta bara mysigt. Vi brukar säga att hon kommer bli både balettdansös och thaiboxare, för hon har excellenta bensparkar! :) 

Men sen några veckor tillbaka, ja sen hon vände sig i rätt position för att komma ut, så har hon börjar att borra ner huvudet i mitt bäcken. Det är precis vad hon ska göra och bara naturligt, men det betyder inte att det inte gör ont! Förutom trycket som blir på "fiffi", så går det även som elektriska stötar genom ljumskarna och ner i benen. Står man upp när det händer så är det nästan så att benen viker sig. Igår kväll tillkom ytterligare en effekt, nämligen strålande smärta genom urinblåsan och urinröret. Ni som haft en rejäl urinvägsinfektion vet vad jag pratar om. Det känns som om någon tar en nål och sticker in i urinröret. Förbannat obehagligt på ren svenska!

Det är svårt att slappna av och sova under dessa omständigheter så därför är jag inte särskilt pigg idag...

Gårdagens promenad hjälpte inte ett dugg, by the way. Den enda effekten av den blev att jag hade mer ont i fogarna än vad jag brukar. Måste tänka ut något annat som kan hjälpa till att starta förlossningen. Jag tar tacksamt emot alla tips jag kan få! :)   

Idag är det tre dagar kvar till beräknad förlossningsdag. Inte för att detta datum egentligen är något att utgå ifrån; jag har hört att ca 4-5 % av alla bebisar föds på sin beräknade dag. Och det känns inte som om Astrid vill komma ut inom de närmaste dagarna...

Idag har jag startat dagen med en ca 4 km lång promenad med min syster. Eller promenad är kanske att ta i för min del; det blir mer ett vankande. Jag gissar att intrycket jag gör när jag är ute och går är ett mellanting av pingvinen i Batman och en person som gjort på sig. Väldigt charmigt, men vad ska man göra?

Anyway, tänkte att en promenad kanske kan få igång värkarna eller nått. Vi får väl se om det ger något resultat framåt kvällen. Det kanske får bli lite dammsugning och våttorkning av golvet också, bara för att vara på den säkra sidan... :)

Här i första inlägget är det nog läge att presentera mig själv lite närmare!

Helene heter jag, bor i en förort till Stockholm tillsammans med min man och snart även vår lilla dotter Astrid! 

Jag kommer inom de närmaste månaderna lämna 20+ åldern och därmed bli vad som tydligen kallas för vuxen! :)

Då jag jobbar på en statlig myndighet så kommer jag hålla mitt jobb så mycket som möjligt utanför bloggandet. Istället kommer jag fokusera helt på min nya roll som mamma! Att bli mamma är både en dröm som äntligen går i uppfyllelse och samtidigt det läskigaste jag någonsin gett mig in på! Min man och jag har längtat efter- och kämpat för vår lilla dotter i tre års tid. Det har varit minst sagt blod, svett och tårar inblandade i processen att få till henne! Hon är ett provrörsbarn och vägen hit har kantats av hormonbehandlingar, äggutplockning och embryoinsättningar, hopp och besvikelse. Men så här med allt i backspegeln så var det sååå värt det! Trots att vi inte än fått hålla henne eller snusa i oss hennes underbara bebisdoft så är hon redan det bästa vi har gjort och det mest fantastiska vi har!

I och med att den här nya eran inträder så har min man och jag även slutit en deal:

Vi ska båda två springa Midnattsloppet 2014! För många är detta ingen big deal. Men för två soffpotatisar som inte utnyttjat sina dyra SATS-kort på snart ett år är detta STORT! Vi inser att detta kommer bli en rejäl utmaning för oss så vi uppskattar allt stöd vi kan få detta år så att vi håller motivationen uppe!

Förändringens vindar blåser i Folkparken!