Idag har Astrid och jag varit hos min husläkare som ligger på Gullmarsplan. Eller kanske man ska kalla det Pundarplan? Var man än tittar så är det pundare och fyllon. Det kom in två stycken på vårdcentralen när vi satt i väntrummet. De skulle boka en tid åt den ena som tydligen var "jättesjuk". Det är fashinerande hur alla sociala regler och spärrar försvinner när man är påverkad av något, oavsett om det är droger eller alkohol. Föga förvånande så var de högljudda, gåpåiga och till viss del otrevliga mot de stackars receptionisterna. 

När de nästan är klara vänder sig en av dem om (inte han som är sjuk) och spanar ut över oss som sitter och väntar. "Nej..." tänker jag när hans ögon fastnar på mig och Astrid. 

-Bebis? frågar han. 

-Ja, svarar jag. 

-Jag älskar bebisar! säger han. Är det en tjej?

-Ja, svarar jag. Jag anstränger mig för att inte låta otrevlig. Man vet ju aldrig vad som kan hända då. 

Han kommer närmare och kikar försiktigt ner i vagnen. Jag blir faktiskt förvånad över att han tydligen har en social gräns i varje fall. 

-Vad söt hon är! utropar han och börjar gråta! Förlåt för att jag lipar, men jag älskar bebisar!

Förvånad ser jag efter honom när han och hans kompis lunkar ut. 

Jag har upptäckt att man är ganska utsatt som småbarnsförälder. Man sticker liksom ut på ett annat sätt när man har en barnvagn med sig. Man ser att folk ofta småsneglar ner i vagnen, vilket man säkert gjort själv tidigare, men inte tänkt på att man gör det. 

Man smälter inte in i mängden på samma sätt som tidigare. På gott och ont.

Apropå personer som inte kan sociala regler och utsatthet som småbarnsförälder så hände en annan grej när Astrid och jag skulle till sjukgymnasten i måndags. I kön till receptionen på sjukhuset så stöter vi på en psykiskt störd gammal kärring. Hon gick med rullator och hatade tydligen småbarnsföräldrar och barnvagnar. Jag hörde henne först lång väg innan hon kom fram, för hon gormade och skrek på ett par med barnvagn som gått förbi henne. "Såg de inte att hon gick där och trodde de att de ägde hela korridoren kanske?!"

Sen kommer hon och tränger sig före mig i kön. Jag säger till henne att det är kö och att jag står före henne. Då skäller hon ut mig för att hon tycker att barnvagnen står i vägen (vilket den inte gör, hon vill bara gå PRECIS där den står). Bland alla svordomar och annat hon kastar på mig så frågar hon även om jag tror att jag är kung bara för att jag har fött barn?! Jag står på mig om att jag står före henne i kön och tillslut går hon.

Kvar står jag och tycker faktiskt att jag är kung för att jag fött barn!

Idag har Astrid och jag tagit tåget in till stan för att luncha med gamla jobbarkompisar. Vi var lite nervösa för tågresan men allt har gått jättebra.
Lunchen var supertrevlig! Man inser hur mycket man saknar sitt gamla gäng från way back! ??
Men sen har man ju sån tur att man har minst lika bra jobbarkompisar på sitt nya jobb med! Dem gick vi förbi och hälsade på efter lunchen. Och då inser man hur mycket man saknar sitt nya gäng med! ??
Vi lovade att hälsa på snart igen!

Idag har jag och Astrid haft besök av min barndomsvän Emma. Vi planerar vår gemensamma 30-årsfest som kommer kombineras med Halloween. Vi är ärligt talat inte superladdade inför den, men eftersom det är ca 40 personer som kommer så är det inget alternativ att ställa in. Och det kommer ju bli superkul när det väl är dags! Det är bara att vi inte är så bra på festförberedelser. Dessutom har vi fullt upp på varsitt håll med vardagen. Hehe, nu låter det som att jag har massor att göra på dagarna men ärligt så är det verkligen ett heltidsjobb att vara mammaledig.

Det är obligatorisk utklädnad på festen, eftersom det är Halloween. Jag funderar på att klä ut mig antingen till Cruella DeVil eller till Black Swan. Jag har hittat supersnygga maskeradkläder för båda!

Astrid har sedan igår varit supertorr på ögonbrynen och kliar sig hela tiden. Det stör henne jättemycket och hon sover dåligt på grund av det. Jag testade att smörja med Minidermsalva men den drog hon ner i ögonen och blev irriterad i dem. Sen har jag fått tips på barnolja och bivaxsalva som inte innehåller parfym eller andra saker som kan irritera. Jag är bara rädd att hon ska dra ner även detta i ögonen och få som en hinna över dem. Jag har även testat att smörja med bröstmjölk. Än så länge har jag inte sett någon förbättring. Är det någon som har något förslag på vad jag kan göra?

Idag är det fredag!
För mig och Astrid är det i och för sig fredag hela veckan. :) Men för resten av världen så är det fredag med tillhörande mys idag!
Astrids farbror, faster och moster kommer över ikväll på lite middag. Sen blir det lite sällskapsspel och Idol! Det är även ganska gött att ha tre extra famnar som Astrid kan sova i.
Men innan de kan komma så behöver vi städa! Det är fascinerande hur snabbt man stökar till trots att man inte anstränger sig. Astrid och jag spenderar ju 90 % av vår tid i soffan men ändå hinner vi stöka ner hela lägenheten på en eftermiddag! Så nu är det städning som gäller! Ska bara försöka flytta över en sovande bebis från mitt bröst till hennes säng utan att hon vaknar...

I natt har Astrid sovit hela natten utan att vakna! Det känns helt fantastiskt! Jag inbillar mig såklart inte att det är nått som kommer upprepas varje natt från och med nu, men just i detta ögonblick känns det som en seger. Eftersom det med största sannolikhet inte kommer upprepas på mycket länge så passar vi på att njuta av känslan av att vara utvilade!

Så från en kall och höstlig Folkpark hälsar vi god morgon!

Igår var första dagen som Astrid och jag var själva hemma hela dagen. Eller nästan hela dagen, min man kom hem under lunchen och tittade till oss.
Jag har haft riktig ångest inför den här dagen. Jag har verkligen inte trott att vi skulle klara av det utan timmar av hysteriskt gråt. Och Astrid kanske också skulle vara ledsen. ;)
Skämt åsido så var det med en klump i halsen som vi sa hejdå på morgonen. Astrid och jag började dagen med att sova två timmar extra. Sen hade vi en ganska lugn och mysig förmiddag fram till lunchen. På eftermiddagen tog vi en promenad till vårt lokala centrum för att hämta ut ett paket med kandidater av klänningar som jag ska ha på min kusins bröllop i oktober. Efter lite mannekängande så sov Astrid lite till, och sen lite till. Hon var verkligen jättesnäll hela dagen, och magen verkar inte störa henne lika mycket längre.

Igår kväll fick jag mjölkstockning i ett av brösten. Fy fabian vad ont det gjorde! Och det bara smög sig på en! Helt plötsligt var bröstet fullt med klumpar och ömmade som bara den. In i duschen och spola varmt vatten på, amma varje timme och försöka pumpa ur. Lite massage och ett par värktabletter. Hypokondriken såg hur mjölkstockningen övergick till en varig böld som skulle kräva sjukvård, och misströstan tog över för en stund. Tur att jag har min fina man som alltid finns där att trösta och stötta. Och nu på morgonen dagen efter så var bröstet nästan helt återställt. Tur att inte alla ens diagnoser är korrekta... :)

I natt har jag vaknat en gång i timmen av att magmusklerna krampat. Det har alltså inte varit några värkar utan sendrag! Så vidrigt! Det enda som hjälper är att man går upp och går en stund, då släpper det. När jag äntligen somnade om runt sexsnåret så väcker min man mig för att jag snarkar (en ovana jag lagt mig till med under den senare delen av graviditeten). Där och då, efter en sömnlös natt uppskattade jag inte att bli väckt, så sur som ett bi bestämde jag mig för att gå upp istället. Lite demonstrativt började jag städa och plocka i diskmaskinen, utan att försöka dämpa ljuden, som jag annars brukar göra. Efter en timme hade jag "lyckats" föra så mycket oväsen att även min man kom upp. Efter att de första orden jag sa till honom försvann i någon sorts snäsning så brast jag sen ut i gråt. Tror det var en kombination av trötthet, hormoner och dåligt samvete för min grinighet som fick allt att rinna över. Tyckte säkert en smula synd om mig själv också, ska nog erkännas... Tur att man har världens finaste make som, trots att han var irriterad på mitt uppförande, tröstade mig och sen ledde mig till sängen och lät mig sova i tre timmar! Jag är helt medveten om vem som är "the bigger person" i vårt förhållande, och jag är så tacksam för att jag har honom.

När jag äntligen vaknade utvilad så var planen att vi skulle ta oss till Barnens Hus för att göra några klipp! De började nämligen sin konkursutförsäljning idag, vilket är väldigt trist då vi har supernära till butiken och jag hade tänkt att hänga där en del som mammaledig.
Tydligen var vi inte ensamma om att vilja göra klipp. När vi kom dit var det en 50 meter lång kö bara för att få komma in i butiken! Så vi bestämde oss för att vi hellre betalar 30 % extra på något annat ställe än köar i en timme utan att veta om de saker vi tänkte köpa ens finns kvar när vi väl får komma in.

Idag har min man och jag utfört ett väldigt (o)seriöst vetenskapligt experiment. :) Känsliga läsare ska kanske sluta läsa här.

Men innan jag går in på det kanske jag ska förklara bakgrunden till det hela. Vi har köpt en örontermometer som vi ska ha till Astrid. Vi tänkte att skulle vara det smidigaste sättet att ta tempen på henne, speciellt när hon är liten. Efter detta inköp har både min mamma och min svärmor sagt att man inte kan lita på att örontermometrar visar korrekt temp. De visar mellan 0,5-1 grader fel, och att man därför måste plussa på detta för att få en mer korrekt mätning. Det här tycker ju vi låter helt ologiskt; varför tillverkar man termometrar som visar fel? Om man nu vet att örontermometern visar 0,75 grader fel i snitt, varför höjer man inte termometerns nollvärde med detta när man tillverkar den? Och om nu det av någon anledning inte går att göra det, så borde det ju stå i bruksanvisningen att man alltid ska plussa på ca 0,75 grader för att få en så korrekt mätning som möjligt. 

Så nu kommer vi till experimentet. Vi har sedan tidigare en stjärttermometer (fråga mig inte varför, för vem tar tempen i rumpan frivilligt?) I alla fall så tänkte vi att vi en gång för alla skulle se hur mycket tempen skiljer sig mellan rumpan och örat. Min fina man kunde tänka sig att ställa upp som försökskanin. Efter en stunds plåga så visades resultatet 37,0 grader på stjärttermometern. Snabbt som ögat tog vi tempen i örat för att få resultatet så rättvisande som möjligt! Örat visade 36,2 grader. 0,8 graders skillnad, och därmed tycktes det som om våra mammors teori stämde. Irriterande! Alltså inte (enbart) irriterande att det än en gång visade att mammor oftast har rätt ;) utan framför allt irriterande att det är så ologiskt! Och att vi köpt en örontermometer för 600 :- som inte ens visar rätt temperatur! 

Jag kände mig inte nöjd med resultatet men drog mig för att testa på mig själv. Å ena sidan behövde vi ju en referensperson men å andra sidan mindes jag från min barndom hur obehagligt det var med den där termometern i rumpan. Vetenskapen segrade. Min mätning visade 37,2 grader. Men det är nu det blir intressant för min öronmätning visade även den exakt 37,2 grader!

Så vad kan man dra för slutsats av detta vetenskapliga experiment? Jo, att jag kan använda örontermometern när jag har feber, men det kan inte min man!! :)