Igår åkte Astrid och R till kusinerna i Göteborg. Astrid älskar verkligen sin storkusin! (Hon kommer säkert snart älska den lilla med på samma sätt, men än så länge är den så nykläckt att den inte går att leka med.)
Även om Astrid inte träffar sin storkusin mer än kanske 5-6 gånger per år så pratar hon om henne i princip varje dag. De senaste veckorna har hon upprepade gånger kallat kusinen för sin bästa kompis. När de ses så lekar de så fint ihop och har jättekul. Storkusinen har alltid haft ett stort tålamod och varit så snäll mot Astrid, trots att det skiljer 2,5 år mellan dem. Man blir så glad i hjärtat när man ser dem ihop.

Det är däremot inte lika kul att vinka hejdå till mina finisar när de sätter sig i bilen och åker en fredagseftermiddag. Mammahjärtat värker otroligt mycket då. Ångesten kryper upp i en och man tror att man aldrig ska få se sin lilla groda igen. Helt orationell tanke, jag vet, men det är inte helt lätt att tänka klart i ett sånt läge. Man stänger bildörren och vinkar med gråten i halsen och tårar i ögonen. Astrid är redan helt inne i Dr McStuffins på plattan så av henne får man ju inte ens en respons när bilen rullar ut från uppfarten. Sen går man in i sitt tysta, stora hus och känner sig helt övergiven. Jag tror att jag ringde dem minst fem gånger under bilfärden, bara för att kolla så de hade det bra och att de fortfarande levde. Den här mamman har inget som helst komtrollbehov...

I morse utökades familjen med ytterligare en kusin! En liten tösabit som kommer att förgylla våra liv! Hon och lillebror här i magen kommer säkert ha riktigt kul när de blir lite äldre. Det kommer bara skilja ca sex veckor mellan dem!
Jag kan knappt bärga mig med att få träffa den lilla dockan! Välkommen lilla vän! <3