Vi har en 2,5-åring här hemma. 2,5-åringar trotsar. 2,5-åringar ser världen i svart och vitt. Allt är underbart och perfekt eller så är det katastrof och livskris.
Astrid är verkligen det absolut mest fantastiska som någonsin hänt oss, men just nu är vi inne i en riktigt kämpig period.
Hon ska bråka om allt. Det kan börja med att hon vaknar och inte hittar nappen tillräckligt fort så är dagen förstörd. Hon ska inte göra någonting, eller så ska hon göra allt hon inte får. Hon ska inte klä på sig, inte byta blöja, inte äta, inte bada, inte borsta tänderna, inte sova etc, etc. Eller så ska hon prompt ha mammas telefon, hoppa i soffan, gå till förskolan naken, hoppa i vattenpölar utan galonisar; ja listan kan göras lång. Hon har två meningar som hon upprepar dagarna i ända. Den första är såklart: JAG VILL INTE!!! Och den andra är: JAG MÅSTE GÖRA DET!!!
Hon ålar omkring som en liten mask, kryper in under borden och bakom fåtöljerna, eller blir helt lelös. Självklart under högljudda protester och storgråt. Jag. Blir. Så. Trött. Det blir ju verkligen inte bättre av att man själv är sådär lagom stressad till jobbet, att man har svårt för att kräla runt på golvet med sin sju-månader-gravid-kropp, eller att man generellt inte är född med världens bästa tålamod. Som ni förstår så är det highlife här på mornarna. Och nästan varje dag, när jag vinkat av den där fantastiska lilla trollungen och sen sitter på tåget så tänker jag: kunde jag ha gjort något annorlunda idag? Kunde jag har varit gladare? Haft mer tålamod? Tjatat mindre? Resonerat mer? Lyssnat mer? Kramat mer? Antagligen kunde jag gjort allt detta.
Och trots att man vet att vår 2,5-åring inte skiljer sig från hur 2,5-åringar generellt är, så har man ju ett konstant gnagande dåligt samvete för alla dagar som man oundvikligen måste tänka: kunde jag ha gjort något annorlunda idag?

Då är det så underbart med dagar som idag! Som börjar med mys och kramar i massor då hon kryper upp i ens knä och tvinnar ens hår samtidigt som man ska sjunga för henne (visserligen genom en beordran att sjunga, men som dagen till ära framförs på ett ganska snällt vis). Sen får även lillebror helt spontant små klappar genom magen, och då vill ju den här hormonstinna mamman bara gråta av kärlek till den här fantastiska lilla tösen!
Blöjan byts ut utan protest, pyjamasen likaså och hon är till och med NÖJD med klädvalet för dagen! Jag får sätta upp en hästsvans innan vi går (kors i taket!) som visserligen åker ur så fort vi stiger in på förskolan, men ingalunda så är det en seger! Hon sätter sig vid frukostbordet och säger glatt puss o kram o hejdå när man går.
Efter jobbet hämtar R och Astrid upp mig och Astrid sjunger högt hela vägen hem!
När vi lagar middag så är hon med när R gör smeten till hamburgarna och hon pratar konstant och ställer massor med frågor, och är allmänt på riktigt bra humör! Hon hjälper mig att skära gurka och är stolt som en tupp över sina centimetertjocka skivor som hon lyckas få till med sin matkniv.
Inte en enda tår fälls under middagen; jag minns inte ens när det hände sist.
Hon hoppar in i duschen utan protest, hon hoppar UR duschen utan protest, och pyjamas, hårborstning och tandborstning går som en dans. När jag säger att det är dags att sova så säger hon: Ok!, ger R en puss och kram och förekommer mig uppför trappan.
Efter tre Alfonssagor somnar hon som ett litet ljus på tio minuter.
R bara gapar när jag kommer ner efter läggningen. Vi tittar på varandra och frågar oss vad som hände idag egentligen? Vi bestämmer oss för att inte ifrågasätta någonting utan bara vara tacksamma. Det är dagar som denna som tankar på ens energireserver! Riktigt boostar en! Och tur är väl det, för i morgon är det troligtvis High Chaparral här igen!