Astrid vaknade idag kl 04:30. Sur som en citron. Det är otroligt hur hennes humör kan smitta av sig på mig på en halv sekund. Och sen kanske mitt humör smittar av sig på henne, och sen går det runt runt... Man kan ju tycka att jag skulle vara den vuxna här och ställa mig över en sådan petitess som ett dåligt morgonhumör hos min dotter som är för liten för att ha någon som helst kontroll över sina känslor. Men nej, åtminstone inte idag. Idag fanns inget tålamod för låtsasgråt, matvägran, jag-vill-inte-klä-på-mig-kampen, ihopknipna läppar vid tandborstningen etc etc. Skjut mig. Jag vet att man inte får säga det här högt, men idag var det skönt att vinka av henne på dagis.
Det är sån jäkla tur att R och jag varierar våra dåliga dagar. Dagar som denna så steppar han in och tar över, på samma vis som jag gör de dagar han inte är på topp.
Det får mig att känna en stor tacksamhet för honom, för att vi har varandra. Jag har djup sympati för alla ensamstående föräldrar där ute.