I somras flyttade vi ut på landet. Både R och jag är från småstäder och nu när vi har Astrid så kände vi någonstans att vi ville ge henne samma upplevelse av barndomen som vi själva haft.
Det är ovärderlig att som barn kunna springa över till grannbarnen, cykla till sina vänner och leka i skogen! Kunna vara sådär fri och sprallig som bara barn kan vara! Sådär som man själv minns att livet var.
Så för att ge henne möjligheten till att kunna rulla nerför grässläntar tills hon är alldeles grön av gräsfläckar, springa genom vattenspridare och fånga grodyngel i kärr så flyttade vi alltså ut på landet. Fem mil från huvudstaden; tillräckligt långt bort för att slippa andas avgaser så fort man sticker ut näsan, men tillräckligt nära för att jobba i stan. TRODDE VI! Fy fan vad vi har blivit blåsta! Vi har ju helt gått på all politisk propaganda om att länet ska satsa på kollektivtrafiken, att vi som inte tar bilen ska premieras för att vi spar vår natur etc, etc. Bla, bla, bla... Fy fan vilka suckers vi är!
Den här veckan har jag varit sen. Sen till jobbet. Sen hem. Sen! Jag hatar att vara sen! Ikväll var jag så sen att Astrid redan hunnit somna innan jag kom hem.
På T-centralen var det mer kaos än vanligt. Folk sprang som yra höns, utropen i högtalarna gick bara runt, runt. Informationsvärdarna stod upptryckta längs väggarna av arga resenärer som krävde att de skulle hållas personligt ansvariga för totalstoppet av samtliga tåg in och ut från Stockholm. Man skulle kunna säga att det var helt urspårat, hehe! ;)
När tågen väl började rulla igen var det sådana köer att de säkert fortfarande inte har fått ordning på följdförseningarna.
Det ska bli så jäkla skönt när den där kilometerlånga tunneln under vattnet blir klar så de gamla, nötta spåren över Tegelbacken får lite uppbackning.
Men det kommer ju i och för sig inte hjälpa oss "lantisar". Nej, våra tåg dras det istället in på i höst. Pengar måste sparas. Lantisar får skylla sig själva som trodde på drömmen om en perfekt kollektivtrafik...