För tredje gången den här veckan är vi på gynakuten igen. Börjar bli stammis, läkarna känner igen mig nu.
Under förlossningen fick jag en sfinkerruptur, vilket betyder att jag sprack all the way. Detta innebar att jag var tvungen att opereras och sedan följas upp med återbesök och sjukgymnast. Nu har jag tyvärr fått en komplikation pga sprickningen och därför är jag nu kompis med gynakutens anställda.
Idag kom vi in lite sent, jag och Astrid. Så därför har vi nu fått vänta i en och en halv timme. Men så kan det vara ibland, vi klagar inte. Än... :)

Jämt när jag sitter hos doktorn, oberoende om det är hos akuten eller hos vårdcentralen brukar jag undra över vad alla andra människor i väntrummet söker för. Här på gynakuten är det kanske bra att jag inte vet vilka mer eller mindre hemska åkommor som dessa kvinnor har. Jag tror att alla tjejer håller med mig när jag säger att om man inte mår bra i "fiffi" så mår man inte bra för övrigt heller. "Life's a bitch": det är vad jag utläser ur deras ansikten i sofforna mittemot mig.

Nu kom en läkare och sa att de hämtar mig om 20 min. Jojo, gräddfil var det här! :)

Oj, vad svårt det är att få tid att skriva ett inlägg!
Trodde i min enfald att jag skulle ha hur mycket tid som helst när Astrid väl fötts för bebisar sägs ju sova mellan 12-14 timmar per dygn. Jag frågar mig var de timmarna tar vägen?! :)
Men nu ska jag verkligen försöka att uppdatera bloggen så ofta jag kan.

Vilken fantastisk känsla det är att Astrid äntligen är här! Innan hon kom sa alla att man ska njuta av bebistiden för den går så fort och är så mysig. Alla får som ett annat ljus i ögonen och drömmer sig bort en smula när de tänker tillbaka på sina egna erfarenheter av spädbarn. Och det är också så underbart som alla säger! Astrid är ett litet mirakel och jag visste inte att man kunde känna sån villkorslös kärlek till någon. Jag skulle verkligen kunna göra vad som helst för henne.
Det som folk däremot glömmer att nämna är sömnbristen, den konstanta oron över magknip, blöjeksem, feber, kräkningar... Ja, you name it. Att vara förälder är att oroa sig, och det fortsätter hela livet har jag förstått. Så det gäller att njuta av varje sekund av lugn och trygghet som vi kan ge vårt lilla pyre.
Just nu sover hon på mitt bröst.