Min man fick göra ett litet break i sin semester och jobba idag. Igår skojade vi om att Astrid säkert kommer komma i natt bara därför. Av den anledningen hade jag ganska roligt i min ensamhet i natt när jag vaknade av förvärkar. Jag visste iofs inte just då att det var förvärkar, utan hoppades att det var "the real deal"! Övervägde att väcka min man, men kände sen att det kanske var lika bra att låta honom sova. Om det nu var förlossningen som äntligen startat kunde han gott få sova så länge som möjligt, för man vet ju aldrig hur länge vi behöver vara vakna i ett sträck sen. 

Till min besvikelse klingande värkarna av efter någon timme, och nu är det som om det aldrig hänt. Jaja, hon kommer väl när hon kommer...

Idag har jag haft mitt sista besök hos barnmorskan. Sista gången med mätning av magen, lyssning av hjärtslag, samt alla tester: blodtryck, järnvärde och blodsocker. Allt såg bra ut. Här är bilden på Astrids växtkurva. Hon ligger en aning över medelbebisen, jag hoppas inte att det är en fyrakilosklump som ska klämmas ut. Får dock skylla mig själv i så fall eftersom det är jag som matat henne med daimstrut hela graviditeten. :)

Eftersom det var sista gången så fick jag även med mig en kopia av min journal. Som den hypokondriker jag är så har jag redan läst igenom den med fascination. Inte för att det stod något överraskande i den, dessutom är det många läkartermer etc som jag inte ens fattar, men som hypokondriker blir man tillfredsställd av att läsa om hur sjukvården tar hand om en. Och skulle det mot förmodan visa sig att den inte gör det så kan man säga: Aha! Vad var det jag sa! Jag sa ju att jag hade gallsten, körtelfeber, sars, twar eller något annat mer eller mindre fabricerat som sedan blivit en sanning i ens medvetande. 

I min familj är alla mer eller mindre hypokondriker. Om det är genetiskt eller betingat är svårt att säga. Gemensamt för oss alla är dock att vi lite överlägset hånar den som för stunden lider av sitt hypokondriska drag. Samtidigt bygger vi på oron hos denne genom att hjälpa till med egna diagnoser och slagningar i läkarböcker och google. :) Nu när jag skriver detta så inser jag att det låter ganska hemskt, men det kan jag försäkra er om att det inte är. Det är enbart av kärlek, gott folk! :) 

Jag har dock lovat mig själv och min man att jag verkligen ska försöka att inte föra över mitt hypokondriska drag på Astrid. Lättare sagt än gjort, önska mig lycka till...