Idag har Astrid och jag varit hos min husläkare som ligger på Gullmarsplan. Eller kanske man ska kalla det Pundarplan? Var man än tittar så är det pundare och fyllon. Det kom in två stycken på vårdcentralen när vi satt i väntrummet. De skulle boka en tid åt den ena som tydligen var "jättesjuk". Det är fashinerande hur alla sociala regler och spärrar försvinner när man är påverkad av något, oavsett om det är droger eller alkohol. Föga förvånande så var de högljudda, gåpåiga och till viss del otrevliga mot de stackars receptionisterna. 

När de nästan är klara vänder sig en av dem om (inte han som är sjuk) och spanar ut över oss som sitter och väntar. "Nej..." tänker jag när hans ögon fastnar på mig och Astrid. 

-Bebis? frågar han. 

-Ja, svarar jag. 

-Jag älskar bebisar! säger han. Är det en tjej?

-Ja, svarar jag. Jag anstränger mig för att inte låta otrevlig. Man vet ju aldrig vad som kan hända då. 

Han kommer närmare och kikar försiktigt ner i vagnen. Jag blir faktiskt förvånad över att han tydligen har en social gräns i varje fall. 

-Vad söt hon är! utropar han och börjar gråta! Förlåt för att jag lipar, men jag älskar bebisar!

Förvånad ser jag efter honom när han och hans kompis lunkar ut. 

Jag har upptäckt att man är ganska utsatt som småbarnsförälder. Man sticker liksom ut på ett annat sätt när man har en barnvagn med sig. Man ser att folk ofta småsneglar ner i vagnen, vilket man säkert gjort själv tidigare, men inte tänkt på att man gör det. 

Man smälter inte in i mängden på samma sätt som tidigare. På gott och ont.

Apropå personer som inte kan sociala regler och utsatthet som småbarnsförälder så hände en annan grej när Astrid och jag skulle till sjukgymnasten i måndags. I kön till receptionen på sjukhuset så stöter vi på en psykiskt störd gammal kärring. Hon gick med rullator och hatade tydligen småbarnsföräldrar och barnvagnar. Jag hörde henne först lång väg innan hon kom fram, för hon gormade och skrek på ett par med barnvagn som gått förbi henne. "Såg de inte att hon gick där och trodde de att de ägde hela korridoren kanske?!"

Sen kommer hon och tränger sig före mig i kön. Jag säger till henne att det är kö och att jag står före henne. Då skäller hon ut mig för att hon tycker att barnvagnen står i vägen (vilket den inte gör, hon vill bara gå PRECIS där den står). Bland alla svordomar och annat hon kastar på mig så frågar hon även om jag tror att jag är kung bara för att jag har fött barn?! Jag står på mig om att jag står före henne i kön och tillslut går hon.

Kvar står jag och tycker faktiskt att jag är kung för att jag fött barn!